Just i år skulle jag bli en bättre människa, ha mer tålamod med mina barn, sporta mer, äta hälsosammare och spendera mera tid med vänner. Man blir trött på det här med nyårslöften. De infinner sig ju aldrig. Per den 11 januari lär majoriteten ha gett upp eller glömt bort hela saken.
Vi människor är vanevarelser. Ofta reagerar vi därför ganska reflexmässigt på saker av gammal vana. Varje gång jag valt att bli kvar med chokladen i soffan istället för att ge mig ut i det regniga, mörka joggingspåret blir det lättare för mig att bli kvar på soffan en gång till. Varje gång du stressar i sista minuten över en orättad hög med prov, ökar du sannolikheten att i sista minuten stressa med nästa trave prov. Därför är det inte heller så lätt att upprätthålla engångsbeslut från den 31 december varje år.
Det går att ändra på vanor, men det är lite som att bygga nya stigar i en urskog. Tänk dig hjärnan med sina biljoner nervceller där signaler skickas runt i oerhört komplexa nätverk varje gång du tänker, känner eller gör något. Då gamla vanor enkelt och behändigt susar fram på snabba motorvägar i hjärnans signalsystem, kräver en ny vana ansträngning och viljekraft. Din hjärna är så ovan att du både hinner snubbla på grenar i urskogen och många gånger märka att du mitt i allt susat iväg på motorvägen i alla fall, innan din nya vana börjar forma en någorlunda framkomlig stig i urskogen.
Det finns en stig jag skulle vilja arbeta på i min egen hjärna i år. Den handlar om att visa mer uppskattning och omtanke om andra. Jag tänker ta det som min utmaning att allt mer försöka stanna upp, finnas där och se människorna omkring mig. Om jag ärligt uppskattar något ska jag försöka säga det högt, gärna så att andra hör. Det är inte så farligt att märka att motorvägen av stress tagit över nu igen. Så länge man stannar upp går det alltid att ta ny fart in i ovan urskog. Snart är den inte så ovan längre.
Jag skriver det här för att jag tycker stigen ’Stanna upp, se varandra och visa uppskattning’ i vårt samhälle ofta är för mycket urskog. Och jag inser att om jag skall börja någonstans måste jag börja med mig själv. Som lärare har du en meningsfull och viktig uppgift i att hjälpa dina elever med livets urskog. Jag hoppas att vi alla kunde lyfta blicken från skärmen, högen med orättade prov eller dagens stressprojekt och istället bygga allt starkare stigar av uppskattning, att göra något för någon annan, finnas där för varandra. För varje gång jag, du eller en elev går den stigen stärker vi den och gör det lättare att vandra den nästa gång. Kanske har vi en landsväg där till sommaren, vem vet.
