I åratal har vi vant oss vid att internationella delegationer står på kö utanför Undervisnings- och kulturministeriet för att få höra mera om det finländska utbildningssystemet och våra Pisa-framgångar. Inte minst de övriga nordiska länderna sneglar ofta österut och ser Finland som ett föregångsland.
Nu är det måhända snart slut sneglat. Finland hamnar i en nordisk jämförelse rejält på efterkälken, vi är de facto sämst i klassen i Norden när det kommer till utbildningssatsningar. I till exempel Danmark fattade man nyligen beslut om en årlig tilläggssatsning på 2,5 miljarder danska kronor.
Också i en internationell jämförelse är Finland något av en medelmåtta. Det framgår av OECD:s färska indikatorpublikation Education at a Glance, som jämför olika utbildningssystem. Under tidsperioden 2012-2018 hör Finland till den lilla, och föga smickrade, skaran länder som har skurit ner i utbildningsanslagen. Här sitter vi i samma båt som exempelvis Grekland.
Finland hör till den föga smickrande skaran länder som skurit ner i utbildningsanslagen.
Finland ligger visserligen över OECD-genomsnittet när det kommer till utbildningssatsningar, men trenden är oroväckande. I Finland har utbildningskostnaderna per elev minskat under jämförelseperioden medan de har ökat i de flesta andra länder. Den årliga minskningen har varit en procent medan ökningen i OECD-länderna i snitt varit 1,6 procent per år. För ett land som Finland där en välutbildad arbetskraft är vårt främsta internationella trumfkort är utvecklingen minst sagt bakvänd.
Våra tidigare regeringar har med hård hand gått åt utbildningen. Det rör sig om nedskärningar på omkring 2 miljarder euro. Den nuvarande regeringen har försökt göra en kursändring, och det har också gjorts utbildningssatsningar. Men när kommunerna årligen arrangerar utbildning för 13,5 miljarder euro, säger det sig själv att det behövs mer än en utvecklingsmiljon här och en där för att vända på trenden. Det krävs mer än punktinsatser.
I detta sammanhang kunde man sätta sitt hopp till den utbildningspolitiska redogörelsen som skall staka ut Finlands utbildningspolitiska väg på lite längre sikt. Men tyvärr verkar inte redogörelsen ge utvecklingen rätt styrfart. Visserligen har man identifierat att Finland halkar efter i ett nordiskt perspektiv, men riksdagen duckar för att förbinda sig vid konkreta åtgärder för att korrigera kursen.
Det är både beklämmande och svårt att förstå. Frågan är inte om vi har råd att satsa på utbildning, utan om vi verkligen har råd att låta bli.
