Vilka är särdragen, utmaningarna och utvecklingsbehoven inom det finlandssvenska utbildningsfältet? De frågorna sökte utredare Gun Oker-Blom svaren på för ett drygt år sedan. I regeringsprogrammet slogs det nämligen fast att det finlandssvenska utbildningsfältet från småbarnspedagogiken till tredje stadiet skall kartläggas. Bra så, den svenska utbildningsvägen har veterligen inte tidigare satts under lupp på samma sätt.
Oker-Blom listar en hel del problem och kommer också med konkreta åtgärdsförslag. Vissa frågor har också åtgärdats. Till exempel har en svensk tjänsteman med en koordinerande funktion tillsatts vid Undervisnings- och kulturministeriet. I rapporten påtalas också bristen på undervisningspersonal när det exempelvis kommer till speciallärare och elev- och studiehandledare. Det fick Helsingfors universitet att agera och man planerar en behörighetsgivande speciallärarutbildning. Åbo Akademi har för sin del börjat utbilda elev- och studiehandledare.
Andra frågor stampar på stället. Oker-Blom tar i sin rapport fasta på att tillgången på läromedel är snäv på finlandssvenskt håll. Hon har föreslagit ett statligt center för svenska läromedel för att råda bot på problemet. Det är viktigt att nu definiera viktiga komponenter vad gäller lärresurser och läromedel på svenska i Finland, lägga bitarna i en burk och därefter lägga ett nytt pussel som garanterar relevanta läromedel, sade Oker-Blom i september ifjol. Vad har hänt sedan dess? Vem har tagit sig an frågan? Vem driver den framåt?
Allas ansvar betyder i regel att ingen tar ansvaret.
Ett led i att driva de finlandssvenska utbildningsfrågorna framåt var Utbildningsstyrelsens och Undervisningsministeriets gemensamma konferens om den svenskspråkiga utbildningen i Finland. Efter att den hade blivit framskjuten upprepade gånger kom man till skott i maj. Det är olyckligt att det har dragit ut på tiden. Om mindre än ett år är det riksdagsval i Finland. Oddsen talar inte för en finlandssvensk undervisningsminister under nästa regeringsperiod. Vill man driva svenska utbildningsfrågor är järnet varmt nu, det är inte alls sagt att det finns samma lyhördhet de kommande åren.
Li Andersson betonade i sitt öppningsanförande att de finlandssvenska utbildningsfrågorna är allas ansvar. Orden ”allas ansvar” upprepades flera gånger vid seminariet. Man kan hålla med om att samtliga aktörers insatser kommer att behövas, men det behövs en instans som tar ett fast grepp om utvecklingsbehoven. Någon måste driva frågorna. Allas ansvar betyder i regel att ingen tar ansvaret.
