Så har Pisadomen fallit och med den avslutas Finlands era som utbildningens stormakt. När kurvorna för fjärde gången i rad pekar rakt nedåt, innebär det inte bara ett farväl till den finländska skolans framgångssaga, utan också en stark varningssignal som kräver handling. En ljusglimt finns dock kvar. Pisarapporten lyfter fortfarande fram den finländska skolan som en av världens mest jämlika.
Sverige som bit för bit hade kravlat sig upp från raset år 2012, gör nu återigen en djupdykning. Det mest oroande är dock att likvärdigheten fortsätter att försämras. Sverige placerar sig bland de sämsta när det gäller att kompensera för elevers olika bakgrunder. Att den svenska skolan är djupt orättvis är dock ingen nyhet för någon. Samtliga internationella kunskapstester har under en lång tid pekat på de växande klyftorna.
För Sveriges del uppstår naturligtvis frågan varför, trots all den vetskap, det inte gjorts mer för att stoppa denna förödande utveckling. Risken är dessutom stor att de omfattande besparingarna har gjort att situationen är ännu sämre idag än vad resultaten egentligen visar. Det borde inte finnas något viktigare för ett samhälle än att se till att varje elev, oavsett bakgrund och bostadsort, får samma chans att skapa sig en bra framtid. De medfödda orättvisorna borde skolan bidra till att utjämna, inte förstärka.
Trots krisen inom svensk skola, har de viktiga kärnfrågorna saknats i debatten. Den nuvarande regeringen har till synes dragit slutsatsen att tryckta böcker i skolan är lösningen på allt. Den senaste tidens debatt om ”från skärm till pärm” har emellanåt fått smått absurda drag. ”Skärmarnas apati är ett kaninhål rätt ner i underjorden för att förstöra barns dopaminsystem, i stället för att sättas med en bok”. De något förbryllande metaforerna från Sveriges arbetsmarknads- och integrationsministern är ett bra exempel på hur det har låtit under hösten.
Detta är för mig att göra en höna av en fjäder. När det gäller huruvida lärandet ska ske digitalt eller analogt är lärarprofessionen fullt kapabel att själv avgöra när det ena är att föredra framför det andra. Den stora utmaningen är snarare att det inte finns adekvat läromedel överhuvudtaget. Den politiska diskussionen har fullständigt missat målet och skymmer det verkliga problemet: den underfinansierade skolan där resurserna helt enkelt inte räcker till för att ge alla elever den utbildning de har rätt till.
Låt oss hoppas att Pisaresultaten kan tjäna som en viktig påminnelse om de verkliga problemen för båda länderna. Det är hög tid att se skolan som en investering snarare än en kostnad. Att stoppa huvudet i sanden och hoppas på att det går bättre nästa gång håller inte längre. En likvärdig skola med höga kunskapsresultat måste få kosta– annars blir prislappen i slutändan ännu högre.
