Vi som är tvåspråkiga och särskilt vi som representerar en språklig minoritet hamnar ofta i en situation där vi får lov att översätta. Det kan vara fråga om ett läromedel, ett brev eller en artikel som antingen behöver en svensk version, kanske för att vi vill använda texten i vår egen undervisning.
Det är genom att översätta som man lär sig översätta, och min egen översättarbana började under studietiden då jag översatte Lätta bladet (som tidigare hette LL-bladet), en tidning med nyheter på lätt svenska. Tidningen har en finsk förlaga, Selkosanomat, och innehåller båda översatta artiklar och artiklar som skrivits på svenska. Att översätta lättlläst är både lätt och svårt, och jag kom snabbt underfund med att man måste överge finskans meningsstruktur om texten ska bli lättläst på svenska och om man ska undvika missförstånd. ”Pääministerin murha” betyder i fallet Olof Palme inte ”statsministerns mord”, det vill säga att statsministern har tagit någon av daga, utan den korrekta översättningen är ”mordet på statsministern”.
I takt med att jag lärt mig mer om kommunikation, kontrastiv grammatik (det vill säga på vilket sätt olika språk strukturellt skiljer sig från varandra) och klarspråk har jag blivit djärvare som översättare. För att en text ska vara smidig på svenska och för att det inte ska vara uppenbart att texten är översatt får man ta sig friheter. Att göra medvetna val är översättarens skyldighet.
Ofta ställer jag mig frågan ”Får jag faktiskt göra så här?” men kommer alltid till samma svar: ”Ja, det får jag”. Om jag har benat ut kärnbudskapet i en mening och det blir bitar över slänger jag dem helt enkelt. Med bitar som blir över menar jag ord som finns i originaltexten men som inte fyller någon funktion i översättningen utan snarare fördunklar resonemanget.
När en text översätts blottar det ofta brister i originaltexten. Om en text är mångordig och innehåller onödiga upprepningar blir det extra tydligt i översättningen. I allmänhet blir texten läsarvänligare om man låter bli att återge upprepningarna. I oklara fall har jag frågat personen som skrivit originaltexten om jag tolkat budskapet rätt om jag skriver så här. Skribenten har så gott som alltid godkänt min tolkning och bara varit tacksam över att låta vettig också på svenska. Översättarens lojaliteter ligger egentligen inte hos avsändaren utan hos läsaren, alldeles särskilt om det är fråga om pedagogiskt material av något slag. Syftet med texten är ju att den ska vara lätt att ta till sig och att läsaren ska lära sig innehållet. I bästa fall blir översättningen bättre än originalet. Och då gör vi våra finlandssvenska läsare en stor tjänst.
