Varför är den finländska skolan mer stabil än den svenska?

Hur lång tid som än går sedan jag flyttade till Sverige slutar jag aldrig få frågor om den finska skolan.

”Vad är det som gör skolan i Finland så bra?” “Vilken är den stora skillnaden, egentligen?”

Jag brukar svara att jag ser goda sidor i båda ländernas skolsystem. Däremot finns det några grundläggande fenomen som utmanar skolan i Sverige på sätt som Finland inte behöver förhålla sig till. Ett sådant är det s k fria skolvalet. Kanske finns där några ledtrådar till skillnaderna som uppstått framför allt på senare decennier.

Barn som annars skulle riskera att fastna i segregation får i Sverige – om de har företagsamma föräldrar – chans till utbildning i en annan miljö än den som finns runt knuten. Det kan i rådande helhet göra stor skillnad för individen och är inte att förringa, utan snarare att se som en stor fördel med friheten att välja.

Skolrörligheten har också baksidor som präglar den svenska skolan.

Skolrörligheten har däremot också baksidor som präglar den svenska skolan. Exempelvis har elevknutna pengar fått stort inflytande över enskilda skolors ekonomi, eftersom varje elev bär med sig sin s k ”elevpeng” till vald verksamhet. Skolor med för få elever, eller med för många resurskrävande sådana, riskerar därmed att inte ha råd att driva god verksamhet. Det i sin tur leder lätt till ännu färre elever, och ännu sämre ekonomi, på orter där det finns skolor att välja mellan.

Även om man har infört vissa utjämningsåtgärder fungerar resten av pengaspelet fortfarande så att betygen (åk 6-) är värda olika många meritpoäng när eleverna lämnar grundskolan. Summan av sina meritpoäng använder den enskilda eleven till att söka in på önskade gymnasieskolor. Ju mer populär skola, desto hårdare konkurrens, och ju hårdare konkurrens desto högre meritvärde behövs.

En skola där många elever får höga betyg tjänar mycket på det, för ju bättre resultat en skola uppvisar, desto fler nya elever söker sig dit. De eleverna är ofta barn till resursstarka föräldrar, tillhörande kategorin som aktivt har kollat utbudet och håller liv i den valda skolans positiva spiral, och indirekt de förlorande skolornas negativa. Vem kan klandra någon för att vilja sitt barns bästa.

Att de nationella proven nu tydligare ska knytas till elevernas betyg är ett försök att säkra att varje vitsord speglar faktisk kunskap, men tyvärr stärker det inte samhällskollektivets redan vacklande tillit till lärarkåren. Snarare riskerar det att ses som ännu ett tecken på att lärarnas arbete behöver granskas, vilket är en annan black om den svenska skolfoten.

Konkurrens är alltså ett påtagligt drivmedel i skolan i Sverige, och jag vågar påstå att en grundbult i stressen den utstrålar ligger här. För hårt pressade lärare lockar inte heller i nästa led särskilt många nya stjärnor till yrket hur tacksamt de individuella lönerna än stiger, för man väljer inte läraryrket för pengarna. Inte i Sverige heller.

Pia Rehn Bergander är rådgivare vid Specialpedagogiska skolmyndigheten

Läs också:

Nytt år – nya kolumnister