Jämlikhet är inte det samma som lika för alla. Att ställa alla sökande till den efterlängtade studiehandledarutbildningen vid Åbo Akademi på samma startlinje kanske lät rättvist vid första tanken men utgången blev en helt annan.
Inträdesprovet till utbildningen visar hur obalanserad behandlingen av sökande kan bli då magisterutbildade lärare söker till kompletterande utbildning och provet de ställs inför är identiskt med nya studerandes inträdesprov, utan till exempel kompletterande intervjuer. I det läget jämställer vi magistrar med nybakade studenter, vilket är rätt respektlöst.
Alla skriver identiska inträdesförhör. Ett prov med frågor som mer än något annat mäter det kunnande som gymnasiestudier försett studerande med. Varken forskningsbaserad utbildning, pedagogikfördjupning eller bred erfarenheter från undervisningssektorn är till någon nytta i förhöret.
Vid varje antagning där en del sökande inte blir antagna finns alltid ett stänk av besvikelse. Men den besvikelse vi nu hanterar är inte den över att ”jag” inte kom in på utbildningen utan en suck över ett hopplöst antagningsförfarande.
Besvikelsen är på ett annat plan, sällan har jag blivit kontaktad så många gånger i ett visst ärende. Att plötsligt frångå det tidigare förfarandet med en intervju och erfarenhetsutbyte ger märkliga signaler till fältet. Förfarandet medför otvivelaktigt att breda erfarenheter går förlorade. Att redan samma kväll som man skrivit inträdesförhör dessutom inse att ”de rätta svaren” legat på nätet är snudd på fars. Därmed låg den nätsmarta googlaren omedelbart steget före den plikttrogna som följt instruktionen om att det inte går att förbereda sig.
Landets universitet är självständiga med en stor bestämmanderätt, sådan är vår lagstiftning. Den goda dialogen mellan universitet och utbildningsfältet är och förblir i alla lägen en skyddande faktor här. Att lyhört lyssna är en grundförutsättning för att systemet med självständiga universitet ska fungera. Universitetens uppgift är bland annat att producera magistrar för våra skolor.
Samhället pratar om livslångt lärande, medan man genom den här typen av antagningsförfarande riskerar att missa kompetensutveckling i en bransch som verkligen fastnat i platt karriärsutveckling. Fortsätter vi att fokusera på hur det ligger till med din ”gymnasiederivata” framom erfarenhet från undervisningsbranschen uppbackat av en tidigare magisterexamen – ja, då är vi verkligen ute och cyklar på en gropig väg som garanterat inte leder till världens bästa skola.
