Inger Damlin

Vad tänker ni göra? 

Nybakt surdegsbröd med smör och en gnutta havssalt, underbart. Jag drömmer mig bort till platser och rum där jag mötts av en trygg doft av nybakt bröd som sprider sig i huset då brödet tas ur ugnen, små dunderfina stunder. 

Det är måndag kväll och jag sitter i panelen under debatten ”När eleverna tar smällen – då måste vi agera” i Kvevlax, ett tillfälle där beslutsfattare, lärare och studerande möts kring elevvårdsfrågor och stödformer.

Ett klipp där underbara ungdomar uttalar sig spelas upp för panelen. Ungdomar som lyfter mobbning i skolvardagen. Otaliga är de barn och ungdomar som tvingas utstå glåpord, trakasserier och svartmålande som skapar djupa ärr. Ärr som de tvingas ta med sig framåt i livet, ärr som kan vara grund till ett livslångt illamående. Kommentar på kommentar kring illamående från skolvardagen spelas upp, allt medan jag sjunker djupare ner i min debattstol och kuratorns fråga till politiker klingar starkt i mitt huvud: Vad tänker ni göra? 

I skolan lär vi oss hur man talar till varandra, vad vänskap och vänner är. I skolornas värdegrunder poängteras allas lika värde oberoende av utseende eller bakgrund. Med våra planer och system försäkrar vi oss om att skolan ska vara en trygg plats, dit ingen ska behöva komma på darrande ben. 

Någonstans brister det fatalt då varken det förebyggande arbetet som görs i skolorna eller de åtgärder som vidtas då mobbning uppdagats stävjar mobbningen. Visst kan man peka finger på skolan ännu en gång och uttala sanningar om mera delaktighet, bättre sektoröverskridande samarbete och tätare samarbete med hemmen. Allt medan omgivningens vuxna själva sysslar med hatretorik, personangrepp och konspiration på nätet.

Elever som faller mellan sektorerna och är i behov av elevvårdsstöd, men inte får det, är skolvardag. Elever som mår dåligt och inte får den vård de behöver i rätt tid syns, märks och känns i skolan. Ekvationen blir ohållbar då undervisningspersonal måste agera vårdpersonal. Allt medan det förebyggande arbetets ansvar också faller på skolan. 

I dagens skola har antalet individuella elevvårdsärenden ökat kraftigt. Lärare vittnar om ett högt antal individuella expertgruppsmöten per termin (50–70/termin). I dessa möten deltar också elevvårdspersonal. För att stävja skolfrånvaron har frånvarotrappor byggts. Bra så. Men i den byggivern får vi inte blunda för att den tid vi lägger på möten är tid som tas från elevvårdspersonalens tid att träffa barn och ungdom. Och tid som tas från lärares tid att fokusera på grunduppdraget, att undervisa.  Jag lämnar Kvevlax lärcenter med en känsla som påminner mig om doften av nybakt surdegsbröd. En känsla av att det faktiskt finns en genuin vilja bland politiker att på samtliga nivåer åtgärda problematiken. Och jag är övertygad om att det här är så viktigt att politiker kommer att fortsätta prata om det varje dag fram till dess att knuten är löst. Och att diskussionerna i sin tur leder till konkreta och effektiva åtgärder för elevernas bästa. För när elever tar smällen – då måste vi agera!