Jag lämnar en sommar bakom mig som har fyllt mig med både energi och framtidstro. Jag har vilat, umgåtts med familj och vänner, men framför allt haft glädjen att träffa många unga människor. Och det är just hos dem jag har sett något som vi borde tala mycket mer om: en stark framtidstro, handlingskraft och viljan att skapa sin egen väg.
När sommarjobben inte räckte till valde många ungdomar att hitta egna lösningar: pop up-caféer, små bagerier, gårdskarlsfirmor, nagelstudior och andra kreativa verksamheter. Att starta företag handlar om mod, initiativförmåga och en tro på den egna förmågan. Mitt i allt tal om oro, osäkerhet och hopplöshet finns en det en del av en generation som visar att den vill framåt.
Just därför blir frågan om utbildning så viktig.
Alla barn och unga bär på möjligheter. Men potential utvecklas inte av sig själv, den behöver näring, stöd och vuxna som ser och hjälper. Därför måste vi också våga tala om vad som händer när stödet inte räcker till och vilka konsekvenser brister i skolan medför.
Vid starten av höstterminen presenterade FSL resultaten från en enkät bland rektorer och skolföreståndare om det förnyade stödet i skolan. Resultaten väcker oro. Särskilt det elevspecifika stödet i små skolor är ofta otillräckligt. Samtidigt är lagen om elevernas rätt till stöd ett tydligt löfte till varje barn; att ingen ska lämnas ensam med sina svårigheter.
Varje år lämnar elever grundskolan med kunskapsluckor, svaga lärresultat eller bristande läsförmåga. Bakom statistiken finns unga människor vars framtidsmöjligheter begränsas. Unga människor i vars liv skolgången sätter djupa spår och vars misslyckanden kostar samhället pengar, även om den största kostnaden inte går att mäta i euro. Det handlar om svagare självförtroende, psykisk ohälsa, en massa förlorad potential och risk för långvarigt utanförskap. Att inte göra något åt läget då vi har fakta på bordet är enbart dumt.
Vi vet att investeringar i skolan är en av samhällets viktigaste framtidsinvesteringar. När elever får rätt stöd i rätt tid stärks både välmående, studieförutsättningar och framtida möjligheter till jobb.
Intentionen i lagen om det förnyade stödet är suverän, tanken på finansiering av stödet är god. Nu måste det däremot byggas mekanismer som tryggar att stödet förverkligas jämlikt och lagenligt i kommunerna.
När kommunernas självbestämmanderätt väger tyngre än elevernas rätt till stöd riskerar närskoleprincipen att urholkas. Då blir det inte barnets behov som styr, utan tillgången på resurser och kommunens prioriteringar inom andra sektorer. Frågan är hur länge vi kan acceptera att elevers lagstadgade rättigheter blir beroende av den kommunala ekonomins svängningar. Är det en starkare statlig uppföljning av hur resurserna används som behövs, eller är tiden mogen för att öronmärka medlen för stöd så att de verkligen når de elever som behöver dem?
