Njuter av en tidig morgon och soluppgång, ser världen vakna utanför bilfönstret och knäpper på radion. Reportrarna väcker mig då de plötsligt börjar prata om utveckling. Den ena berättar om tiden före kommersiella tv-kanaler då ugglan blinkade och vi tog en reklampaus, den andra minns sin egen skoltid med pennfodral och väldoftande suddgummin.
Radiopratet förde mina tankar in på den fantastiska skolutveckling som jag fått vara en del av. Den som gått från mängdlära, palinspel och flanellografer till öppna lärmiljöer, digitalisering och differentiering. En utveckling som är så nödvändig för att skolan ska kunna fortsätta utgöra samhällets ryggrad och vaggan för utbildning och bildning.
Alla lärare i Finland har en forskningsbaserad magisterexamen i bagaget. Det här har sedan länge identifierats som en framgångsfaktor för landets utbildning och skolutveckling. Men faktum är att det inte räcker till. Lärarna behöver fortbildning för att kunna hålla jämna steg med omvärlden och aktivt delta då framtidskompetenserna formas.
Då man nu står i beråd att skära i de statliga fortbildningspengarna kan man med fog fundera; Hur gör vi nu?
Visst, lärare och rektorer behöver praktiska tips och guidning i handlingsplaner men för att höja läranderesultaten och åstadkomma riktig utveckling måste forskningen in i fortbildningen. Lärare behöver ämnesspecifik och forskningsbaserad input. Större kommuner och städer kanske klarar det här med en lägre finansiering, men mindre kommuners möjligheter är sannolikt små.
Vi ser också en negativ utveckling inom andra stadiets utbildning. Ett flertal av regeringens propositioner drar mattan under yrkesutbildningen i och med kännbara nedskärningar och ett slopat vuxenutbildningsstöd. Regeringens planer skulle leda till att många företag blir utan branschkunnigt folk. Har vi råd med det?
Också försämringar i gymnasielagen ligger på bordet. Utbildningsanordnarnas skyldighet att uppgöra en läsårsplan och regelbundet utreda studerandes och vårdnadshavare synpunkter på verksamheten föreslås slopas. Åtgärden motiveras med att byråkratin minskar och pengar sparas. Tveksamt, säger vi. En läsårsplan är en viktig vägkarta för läsåret. Att riva normen om läsårsplanen och minska delaktigheten är att utmana kvaliteten på utbildning.
Att regeringen nu utökar antalet årsveckotimmar i de lägre klasserna är ett välkommet initiativ. Trots det ser vi med viss oro på hur detta kommer att se ut i praktiken. Ett ojämnt antal årsveckotimmar i sammansatta klasser kan öka behovet av skolskjuts eller förutsätter utökat timantal kommunalt. Varje lösning på den ekvationen kostar och resultatet kan i förlängningen bli minskade stödfunktioner eller större undervisningsgrupper.
Ska vi kunna bibehålla en hög nivå på undervisningen får utvecklingsivern inte tumma på ramarna, resurserna eller kraven.
