När sker lärande och utveckling? Är det i de varierande lärmiljöerna och den trygga dialogen och gemenskapen och i känslan av obehag och okunskap i kombination med bekräftande kolleger?
När jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att ställa upp som kolumnist i tidningen Läraren, var jag först övertygad om att förfrågan kommit till fel person. Efter att jag fått förfrågan på nytt, måste jag höra mig för hur man kommit att tänka på mig. Någon hade talat varmt för att just jag skulle vara en passande kolumnist. Jag var skeptisk till detta. Dels för att jag inte känner mig bekväm i att publicera mina tankar offentlig, dels för att jag inte identifierar mig som en skribent.
Jag har varit anställd av Helsingfors stad sedan början av 2000-talet. Genom åren har jag samlat på mig en hel del erfarenheter genom mötet med elever, familjer och lärarkollegor. Varje möte och situation har erbjudit en möjlighet till utveckling. Jag har även haft möjligheten att leda verkstäder och hålla föreläsningar inom ramen för ”En skola i rörelse” och främjandet av en fysiskt aktiv verksamhetskultur. Därigenom har jag haft möjligheten att se ett spektrum av olika skolor runt om i Finland. Jag har haft möjlighet att reflektera och byta perspektiv. Jag har försökt leva enligt devisen om det livslånga lärandet. Men när har jag på riktigt vuxit som människa och lärt mig någonting nytt?
Jag inser att jag har gammalt groll i bagaget från min egen skoltid. Minnen av och sårbarheten då i att någon läser och bedömer vad jag skrivit. Nu behövs det mod för att ta tjuren vid hornen.
På finska pratar man i dramapedagogiken om “moka on lahja”. När har jag senast skapat möjligheter för mig själv att misslyckas? Klarar jag av att acceptera känslan av nederlag, obehag och oro? Är det just i förnimmelsen av rädsla och obehag som den personliga utvecklingen sker?
Deadline för min första publicerade kolumn närmar sig. Jag inser att jag har gammalt groll i bagaget från min egen skoltid. Minnen av och sårbarheten då i att någon läser och bedömer vad jag skrivit. Nu behövs det mod för att ta tjuren vid hornen. Jag har diskuterat med mitt lärarlag och berättat för dem om min djupt sittande rädsla för att skriva någonting offentligt. Goda relationer på arbetsplatsen bidrar till tryggheten och gemenskapen som i förlängningen bidrar till ökat mod, bekräftelse och empati.
Under den senaste veckan, medan denna text vuxit fram, har jag vuxit som människa. Jag har än en gång blivit lite mera lyhörd och ödmjuk inför livets många utmaningar. Jag har varit tvungen att acceptera känslan av obehag. Jag har även fått erfara en äkta dialog där uppmärksamheten riktas mot den som pratar och det den säger. Den äkta dialogen påverkar och förändrar. I dessa möten skapas förutsättningarna för inlärning, utveckling och stimulans att fortsätta med det livslånga lärandet.
