Tanken är god. Med den utvidgade läroplikten vill man komma åt de ungdomar som faller mellan stolarna. De unga som med darr på ribban tar sig igenom grundskolan, men efter det är det stopp. De som inte lyckas ta sig in på en andra stadiets utbildning. Eller de som nog kommer in, men inte lyckas fullfölja sina studier.
Utan en andra stadiets utbildning ligger man inte bra till på den finländska arbetsmarknaden. Bland de som enbart har grundskolan i bagaget ligger sysselsättningsgraden på bara drygt 40 procent. Och i takt med att de arbetstillfällen där grundskolan räcker för att få ett jobb minskar kommer även sysselsättningsgraden att sjunka ytterligare i denna kategori. Utbildning får en allt större betydelse när det gäller att få jobb.
Det finländska arbetslivet suktar dessutom efter arbetskraft som inte enbart har en andra stadiets utbildning. Målsättningen är att öka på andelen som har en tredje stadiets utbildning. Och med tanke på den målsättningen är den utvidgade läroplikten ett steg i rätt riktning, inte minst med tanke på universitetens rekryteringsbas.
Ambitionerna med den utvidgade läroplikten är med andra ord goda. Men om man ser på den grupp elever med de största problemen kan man fråga sig om medicinen är den rätta, om reformen råder bot på problemen.
Om man ser på den grupp elever med de största problemen kan man fråga sig om medicinen är den rätta, om reformen råder bot på problemen.
För de elever som har svårt att komma ur sängen är knappast en plikt eller en avgiftsfrihet något som är avgörande. För de här eleverna är andra insatser av betydelse. Helt avgörande för hur reformen kommer att utfalla i den här elevkategorin är hur man lyckas i elevhandledningen och i förlängningen också inom den uppsökande verksamheten. Det är i allra högsta grad en resursfråga. Regeringen har aviserat att kommunerna skall kompenseras fullt ut för den utvidgade läroplikten, men i något skede lär taket komma emot.
Notan för den utvidgade läroplikten beräknas slutligen landa på 129 miljoner euro på årsbasis. Ingen obetydlig utbildningssatsning med andra ord. Om man är cynisk lägger man summan i proportion till de 700 elever som på årsbasis inte tar sig in på en andra stadiets utbildning och de ca 4000 studerade som årligen avbryter studierna. Det är sist och slutligen inget hisnade antal, och i den meningen kan man fråga sig om man skjuter mygg med kanon. För också om effekterna av reformen säkerligen kommer att vara positiva finns det en risk för att man miljonerna till trots inte når de elever som är i störst behov av det.
