Kvinnorna borde gå i strejk så att de skulle komma upp ur sin lönegrop. Det uppmanade en oppositionspolitiker 2018. Knappast anade Sanna Marin att hennes önskan skulle uppfyllas. År 2022 har vi massiva strejkvarsel inom de kvinnodominerade branscherna, undervisnings- och vårdsektorn.
Oppositionspolitikern är numera statsminister. Det är som bekant alltid lättare att ropa högt från läktarplats, eller i oppositionen, och i regeringsställning har tonläget förändrats. Sanna Marin har på sedvanligt sätt konstaterat att det här är en fråga för arbetsmarknadsparterna.
Det är så alla inblandade har velat ha det. Arbetsmarknadsparterna har inte med blida ögon sett att politikerna blandar sig i arbetsmarknadsfrågor och beslutsfattarna har i regel tagit ett steg tillbaka, väl medvetna om att det sällan slutar bra då de klampar in på arbetsmarknaden.
Samtidigt kan man tycka att de gör det aningen enkelt för sig. Den kvinnodominerade offentliga sektorn finansieras med skattemedel, och är därmed en angelägenhet för beslutsfattarna.
Allt för länge har politikerna gömt sig bakom Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivaren KT och sagt att arbetsmarknadsfrågor inte hör till dem. Och KT gömmer sig bakom politikerna och menar att det inte finns utrymme för löneförhöjningar i budgeten. Det konstaterar tidigare undervisningsministern Jussi Saramo (VF). Det är lätt att hålla med, kurragömmaleken har hållit på onödigt länge.
Regeringen blundar när det kommer till finansieringen men använder nog sitt politiska inflytande när det passar dem själva.
Regeringen blundar när det kommer till finansieringen men använder nog sitt politiska inflytande när det passar dem själva. Arbetsminister Tuula Haatainen (SDP) flyttade exempelvis på lösa boliner fram den aviserade lärarstrejken och ministerkollegan och partibrodern Aki Lindén retade upp vårdfacket Tehy med den så kallade tvångsarbetslagen. Båda åtgärderna har setts som begränsningar i strejkrätten.
Det är inte den här typen av petande i arbetsmarknaden som behövs. Arbetsmarknadsparterna är fullt kapabla att hitta en lösning på konflikten förutsatt att finansieringsgrunden är tillräcklig. Att kommunerna och välfärdsområdena har den finansiering som krävs för att kunna erbjuda de tjänster som de är ålagda att sköta samt att de har möjlighet att betala en konkurrenskraftig lön till sin personal är ett ansvar som regeringen inte kan ducka för.
Paradoxalt nog ser vi de största strejkvarslen sedan 1995 samtidigt som arbetarpartiet SDP är det ledande regeringspartiet. Missnöjet bland löntagarna inom den kommunala sektorn är enormt och utan en insats från regeringen kan konflikten bli svårlöst. Nu är det läge att lyfta foten från bromsen. Det här är vad du efterlyste för fyra år sedan, Sanna.
