I början av september deltog jag i en nätverksträff inom nätverket Den välmående skolan, som SFV håller i trådarna för. Fint att se deltagare från många finlandssvenska skolor på plats i och med att temat är så ytterst aktuellt och viktigt. Den här gången hade vi utanförskap på agendan. Universitetslektor Patrik Söderberg inledde med att ge en inblick i varför det finns utanförskap och social exkludering. Föreläsningen fick mig och säkert många andra att tänka på hurdana mekanismer vi har i våra skolor som endera skapar utanförskap eller gemenskap. Mekanismer som kanske alltid bara funnits, som vi kanske inte kritiskt granskat och funderat hur vi kan förändra och förbättra.
Under träffen lyfte en deltagare fram sittordningar som en viktig faktor i gemenskapandet. Nyfiken som jag är ville jag veta hur det ligger till i våra skolor och gjorde därför en minigallup i FB-gruppen Undervisningstips i Svenskfinland. Av drygt 80 respondenter svarade 89% att det i deras skola är läraren som bestämmer sittordningen, medan 11% svarade att lärarna i skolan har olika system och ingen gemensam överenskommelse. Utifrån resultatet kan man säga att det är vanligare att det finns en gemensam överenskommelse om att lärarna avgör sittordningen än att det inte finns en sådan. Att det är pedagogerna i skolan som bestämmer sittordningen och grupperingarna gör att ingen i klassrummet blir ensam mot sin vilja. Givetvis kan eleverna vara delaktiga och berätta var i klassen och med vem de har lättast att lära sig, men den vuxne ska vara den som fattar besluten om sittplatser och grupperingar.
Det här med att bli utanför fick mig att tänka på gymnastiktimmarna under egen lågstadietid då två lagkaptener skulle välja sina egna lag. Minen i de klasskompisars ansikten som stod sist och väntade på att de skulle bli valda till något lag, den minns man ännu 30 år senare. Vetskapen om att det i dag används väldigt många andra och bättre sätt att dela in elever i lag, grupper och par, känns bra.
Så nu ställer jag frågan: hurdana mekanismer har ni i era skolor? Finns det sådant som skapar utanförskap? Vad skapar gemenskap? Ifall det är svårt att sätta fingret på det så fråga eleverna – när känner de sig som en del av gemenskapen, när blir de utanför?
Avslutar med ett budskap som Patrik Söderberg lyfte fram under nätverksträffen: “If you’re feeling lonely, you are lonely”. Den stora och svåra fråga är, hur skapar vi en skola som inkluderar alla?
