För några veckor sedan hade jag en koordinationsövning i gymnastiken. Eleverna stod mitt emot varandra och följde varandras rörelser till musik. En dansvägrare glömde alldeles bort att vägra dansa, när han följde en trygg koreograf till vän. Och plötsligt skapades konst— i en vanlig gymnastiksal. Två killkompisar rörde sig i ett perfekt samspel till tonerna av en sång om att våga spränga gränser, bara den man älskar är där. Mycket var vackert i den stunden.
Det var en påminnelse om konstämnenas kraft att förena, väcka känslor och skapa liv. Ofta har jag sett spröda plantor skjuta upp genom osäkerhetens mull, tack vare musik, bild eller dans. Som en kollega sa: “Den stolthet som tar över rummet när en livlig skara barn slutar spela exakt samtidigt.” Att lyckas tillsammans har ett mervärde. Beröm kommer naturligt när alla får utrymme att lyckas på sitt sätt. Dessutom stärker konstämnena hjärnans utveckling, koncentrations- och samarbetsförmågan, och hjälper oss att hantera stress — viktigare än någonsin i vår tid.
Man kan säga att musik och bildkonst förbereder marken så att till exempel matematiska och språkliga frön ska kunna gro. Jag kommer aldrig att glömma när en elev, mitt i ett konstprojekt, utbrast “Jag är så glad att jag får vara med om det här!”. Eller när en annan elev, som upplevt mycket av skolan som en kamp, dansade över scenen på julfesten, iklädd en självsäkerhet av renaste guld.
Malin Slotte skriver i Hufvudstadsbladet (20.3.2025) om hur KAJ:s “Bara bada bastu” erövrar Europas virala listor. Matilda Källén beskriver i Dagens Nyheter samma låt som en välkommen gåva till ett skakigt Europa. KAJ har byggt broar mellan grannländer – och om musiken kan ena läder, kan den självklart göra detsamma i skolan.
När samhället präglas av splittring och individualism behöver skolan göra det motsatta. Har vi lärt oss att gemensamt klappa takten, skapa konstprojekt och sjunga i kör, är steget inte långt till att bygga ett samhälle tillsammans. Och vad är ett samhälle utan konst och kultur?
Sedan pandemin har konsten och kulturen kämpat för sin överlevnad, och i skolan är det ofta musiken och bildkonsten som får stryka på foten. Men i den värld vi lever i nu — har vi verkligen råd att spara in på konstämnena? Om vi berövar eleverna konsten, vad är det då vi berövar framtiden?
