Esbjörn Hägerstedt

En mobilfri skola löser inte kunskapstappet

Den utbildningspolitiska debatten har gått het mer eller mindre sedan i vintras då de nyaste PISA-resultaten publicerades. Visst fanns det ljusglimtar, men den långa trenden är oroväckande. Kunskapsnivån sjunker över spektret och den finländska framgångssagan som lyckats jämna ut socioekonomisk bakgrund har fått sig en törn. Vår regering var snabb att reagera och lanserade ett program ämnat att stärka baskunskaperna i modersmål och matematik i de lägre årskurserna. Man ämnar också se över stödet för lärandet från småbarnspedagogiken ända upp till andra stadiet. Det arbetet går under ledordet ”normipurku” (ung. ”uppluckring av normer”) och har efterlängtade element – men i dessa spartider används det tyvärr också i rent och skärt nedskärningssyfte.

Inte långt därefter gick debatten över till att handla om mobilförbud i skolan. Att den diskussionen har spridit som en löpeld i medierna är naturligt. Mobilen är konkret. Vi har alla personliga erfarenheter av mobiler. Vi vet att den är en tidstjuv. Vi kämpar med barnens beroende hemma och förnekar vårt eget lika starka behov av att ständigt koppla upp oss. Mobilen är det lätta svaret på det stöd vi föräldrar egentligen borde ge våra barn – också då det kommer till skolan. Mobilen är det (alltför) lätta svaret då vi försöker hitta svar på varför vår grundskola inte längre når till samma höjder som tidigare.

Men låt oss vara ärliga. En mobilfri skola löser inte kunskapstappet. Lika litet är det lösningen på problem med arbetsron i klassrummen. En strikt övervakad rast ger varken utrymme för fri lek eller kreativitet. Vi talar om en samhällsförändring och vi behöver betrakta digitaliseringen som just det. Vi behöver skapa en medvetenhet och möjligen en nationell rekommendation som stöd för vårdnadshavarna, som i sin tur har verktygen att kollektivt stöda skolan i denna gemensamma sak.

Därför gläder jag mig åt att de fem teser som vår nytillträdda undervisningsminister Anders Adlercreutz formulerat på sin blogg. Anders lyfter på ett förtjänstfullt sätt bildningens kärnuppdrag: de kognitiva färdigheterna som tränas då vi stöts och blöts inom den ram läroplanen ger oss. Han pekar på skolan som mötesplats för föräldrar att skapa de gemensamma spelregler som underlättar föräldraskapet och skapar trygghet för våra barn – i grannskapet. Han drar den lans som skolan så länge suktat efter. Ställ krav på ditt barn där det finns potential och visa empati där motgångarna hopar sig.

Jag får gåshud när jag tänker på vilken skola vi skulle ha om alla gjorde så!