Det är när jag hittar barnens gamla teckningar som de första tårarna kommer. Minnena sköljer över mig. En dödsskalle där det står “böter 50 zent” om någon klättrar upp i hans övre bädd. Ett stilleben av färggranna frukter som är utmanande att artbestämma.
Köket går lättare att tömma. Mekaniskt virar jag in våra gamla koppar och kärl i tidningspapper. Jag bär ut låda efter låda.
Den andra vågen av tårar kommer på min favoritklippa. Där vi satt och åt frukost. Jag minns att solen sken hela tiden. Minnen tenderar att förändras. Jag minns havsörnarna och barnens första gäddor. Just i dag är det myggfritt och solen skiner som vanligt från en klarblå himmel.
Jag trodde att det skulle vara enklare. Jag hade ju logiskt tänkt igenom det här och redan bestämt mig för flera år sedan. Men så fel jag hade. Hjärnan och hjärtat var inte synkroniserade.
Jag säljer vårt sommarställe. Stugan som byggdes av min pappa. Marken som i generationer tillhört min mammas släkt. Stället där jag tillbringade min barndoms somrar. Stället där jag lärde mig att simma. Stället där våra barn lärde sig att simma. Här var jag över 40 somrar i rad. Men under de senaste somrarna kom vi oss inte iväg längre. Barnen blev äldre tonåringar och de 450 kilometrarna kändes plötsligt som betydligt fler. Stället höll på att förfalla. Jag valde att sälja.
Klumpen känns då inte längre som en enbart sorgsen klump. Den känns som en konstig klump. En sorts vemodigt glad klump. Ungefär som när jag hör Den blomstertid nu kommer efter ett avslutat läsår.
Mitt i packandet kommer köparna på besök. Den nya familjen tittar in för att vi ska gå igenom en del praktiskt. Hur man får upp det krånglande spjället i bastun och hur man bäst använder komposttoaletten. Till familjen hör två små flickor. Den äldre klättrar bums upp i våningssängen och säger att den här bädden minsann är hennes. Jag hade tänkt fråga om det blir böter på 50 zent om systern klättrar upp dit, men klumpen i halsen är för stor. Men klumpen känns då inte längre som en enbart sorgsen klump. Den känns som en konstig klump. En sorts vemodigt glad klump. Ungefär som när jag hör Den blomstertid nu kommer efter ett avslutat läsår.
På vägen hem från försäljningsresan bestämmer jag mig för vad jag vill använda pengarna till. Lika länge som jag hade funderat på att sälja sommarstället hade jag drömt om att investera i solpaneler. Jag slår till och köper solpaneler till vårt hus.
Nu följer jag med hur solen producerar en del av den el vi konsumerar. Det hela känns mera rätt för varje dag som går. Det känns på ett märkligt sätt som om jag tog med mig solen från favoritklippan. Och en dag kommer jag kanske att minnas att solen sken hela tiden den sommar jag skaffade våra solpaneler.
