Pia Rehn

Det gör ont att bli avvisad

”Det spelar ingen roll. Du får lägga av med sånt där nu, hör du det!”

”Men varför får de andra…”

”Släpp det nu bara, för du kan inte vara arg hur länge som helst. Lek och var glad i stället – det blir roligare då.”

”Men det känns inte helt okej, för…”

Om den vuxne hade lyssnat färdigt hade hen fått veta att de andra varje dag gör äckelljud när barnet kommer nära. Hen hade fått veta att de andra varje dag ber barnet gå därifrån för att det gör fel, säger fel, är fel. Hen hade fått veta att de alltid råkar avsluta leken just när barnet vill vara med. Hen hade också fått höra om hur ivrigt de tävlar om att inte sitta eller stå närmast barnet när klassen samlas.

De är unga, de här människorna. Bara några få år in i sina liv vet de vilka som har makten att göra deras dagar så bekväma som möjligt, och vilka som ökar deras egen risk för hån och utanförskap. Men de är alla barn, och barn är lärande. Var lär de sig det här? Var lär de sig byta röst, ord och attityd när den som avgör vad som är tillåtet närmar sig? Och hur är det de lär sig vilket barn som kan ges skulden utan att det ifrågasätts?

Det kräver mycket beslutsamhet av oss när vi i vardagen ska vända på våra övertygelser för att betrakta dem i annat ljus än det vanliga. Det kräver mycket, och det behöver det få göra. Barnet som alltid ställer till det kan nämligen vara det barn som agerar allra mest rimligt i den kontext som döljer sig bakom dimridån av de andras välvalda ord och förklaringar. Barnet som alltid ställer till det har bara lite färre verbala redskap. Eller kanske är de oslipade, eller står lite för långt in för de fortfarande korta armarna, som mycket snabbare kan sträckas till en knuff.

Enligt William Dodson, som har ägnat många år åt att studera de sociala konsekvenserna av adhd, upplever ett barn med adhd i genomsnitt 20 000 fler avvisanden före sin tolvårsdag än ett barn utan samma funktionsnedsättning. Det gör ont att bli avvisad, och hos vissa barn bygger det onda över tid upp så djup misstro att det inte längre känns värt att ens be oss vuxna försöka förstå.

array(1) { [0]=> int(192) }