I alla tider har den vuxna världen upplevt att barn och unga åtminstone i någon utsträckning gör fel saker, det vet vi alla som någon gång varit barn och unga.
Det de unga gör fel idag är att dels vara för bundna till sina mobiltelefoner, dels att läsa på tok för litet. Ingen läser längre böcker av god kvalitet, sägs det och projekten i skolorna avlöser varandra och det blir mindre och mindre tid för arbetsro och undervisning.
Annat var det förr, kan jag berätta! Läsningen var ett gissel som de unga inte skulle ägna sig åt, åtminstone inte enligt författarinnan Anna-Maria Lenngren, som föddes 1754 i Uppsala. En av hennes mera kända dikter heter ”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon”. Den börjar så här:
Min kära Betti! du blir stor,
du från din docka hunnit växa;
utav din hulda fromma mor
tag för din framtid denna läxa.
Lenngren ger i diktens 33 strofer levnadsråd till sin fiktiva dotter och konstaterar att hushållsgöromål i alla lägen är bättre än boklig bildning:
Med läsning öd ej tiden bort,
vårt Kön så föga det behöver;
och skall du läsa, gör det kort,
att såsen ej må fräsa över.
På den tiden samlades kanske skolbarnens förhatliga böcker in av läraren i början av lektionen i ett så kallat bokhotell. Kan detta i så fall vara ursprunget till det vi idag kallar bibliotek?
Under min egen uppväxt var det kanske främst teven som de vuxna ondgjorde sig över. Barn och unga tillbringar för mycket tid framför teverutan och riskerar att få fyrkantiga ögon, hördes det från olika håll. Med tanke på hur programutbudet såg ut förr i världen är det lätt att förstå att det viktiga var att få klaga på de unga, inte att komma åt någon skadlig effekt av för mycket tevetittande.
Förmodligen skälldes det lika mycket på radions fördärvliga inverkan på ungdomen på 1920-talet då radiosändningarna kom i gång i vårt land. Hur programtablån på den tiden såg ut har jag ingen aning om.
50 år senare sitter jag i ett klassrum i Munksnäs svenska samskola. Vinter-OS pågår i Innsbruck och som vanligt var de finländska skidåkarna stora medaljfavoriter, de hette sådant som Hilkka Riihivuori, Helena Takalo och Juha Mieto. Jag hade lyckats smussla in en liten radioapparat i klassrummet och hade en öronmussla i ena örat som med en smal kabel var kopplad till radion. På det sättet kunde jag följa med radiosändningarna från den spännande skidåkningen utan att någon annan hörde ett jota.
Olyckligtvis märkte Tua, den skarpsynta lärarinnan i engelska, min radio och hon tyckte det var bäst att jag lade in radion i min pulpet. Sagt och gjort. Synd, nu fick vi inte veta hur det gick.
Följande lektion: Geografi med Offi. Rasten var slut, vi bänkade oss på våra stolar och in kommer Offi, ser sig omkring i klassrummet och utbrister: ”Har ni ingen radio? Det är ju damernas stafett!!”
Jag fick plocka fram radion igen.
