Fördämningar byggs upp
En blick i backspegeln ger några förklaringar till det spända läget på arbetsmarknaden. År 2016 drev regeringen igenom konkurrenskraftsavtalet. Inom den offentliga sektorn innebar det bland annat att arbetstiden förlängdes, semesterpengen beskars kraftigt och löneförhöjningarna lades på is. Avsikten var att stärka Finlands konkurrenskraft och höja sysselsättningen.
För två år sedan, då det senast var aktuellt att omförhandla tjänstekollektivavtalen, befann vi oss i begynnelsen av en global pandemi. De kommunalt anställda ville nu se korrigerade löner och ett flerårigt löneprogram. Ett avtal kunde nås utan konfliktåtgärder också om exempelvis vårdarfacket Tehy svalde det med långa tänder. En vårdstrejk mitt under en pandemi var en omöjlig tanke. De så kallade kiky-timmarna försvann, men löneprogrammet kom man ingen vart med.
Fördämningarna brister – konflikten ett faktum
När tjänstekollektivavtalet gick ut i slutet av februari 2022 stod det ganska snabbt klart att parterna inte kommer någon vart. Arbetstagarorganisationerna aviserade omfattande strejker och riksförlikningsman Vuokko Piekkala kopplades in. Det medlingsbud som hon kom med förkastades ändå på stående fot.
– Det såg ut som om arbetsgivaren hade skrivit pappret. Medlingsbudet innehöll direkta försämringar, konstaterar OAJ:s förhandlingsdirektör Petri Lindroos.
Därmed stod det klart att de strejker som samtliga förhandlingsorganisationer varslat om förverkligas.
Medlingsbudet innehöll direkta försämringar.
Trassligaste knutarna?
Vilka frågor gör arbetsmarknadsknuten så svår att nysta upp? I korthet handlar det om tre saker: lönenivån, löneprogrammet och avtalssystemet.
Lönenivån: Riksförlikningsmannen erbjöd ett tvåårigt avtal enligt den allmänna nivån, dvs ca 2 procents löneförhöjning. Men då inflationstakten närmar sig 5 procent innebär det i praktiken en minskad köpkraft.
Löneprogramet: Samtliga kommunala löntagarorganisationer kräver ett löneprogram som sträcker sig över flera avtalsperioder. Bakgrunden är att gapet mellan den offentliga och privata sektorns löner hela tiden växer. Med ett löneprogram vill man på sikt korrigera den utvecklingen. I praktiken innebär det löneförhöjningar utöver de allmänna förhöjningarna. I medlingsbudet fanns inget löneprogram med överhuvudtaget.
Avtalssystemet: I dagsläget kommer man överens om ramarna vid det så kallade huvudavtalsbordet. Där sitter FOSU (Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade) dit OAJ hör, JAU (Julkisen alan unioni) med fackförbunden JHL och Jyty samt vårdfacken Tehys och Supers förhandlingsorganisation Sote. Arbetsgivarpart är Kommun- och välfärdsområdesgivarna KT.
Här dras de stora riktlinjerna upp, till exempel nivån på löneförhöjningarna. Hur pengarna används på detaljnivå inom ramen för exempelvis UKTA kommer man sedan överens om i separata förhandlingsbord.
Nu vill Sote bryta sig ut ur huvudavtalsbordet. De vill se två separata förhandlingsbord, ett för kommunerna och ett för välfärdsområdena. Hittills har de kommunala arbetstagarna visat upp en enad front och löneförhöjningarna har varit de samma över hela linjen. En förutsättning för att ett avtal skall nås är att samtliga parter vid huvudavtalsbordet är överens. Att till exempel vårdarna skulle få ett löneprogram, men inte de övriga är därför osannolikt. Vårdfacken Super och Tehy räknar uppenbarligen med att de har bättre möjligheter att nå en gynnsam löneutveckling på egen hand. Varken FOSU eller KT är speciellt förtjusta i den här lösningen.
Vad händer nu?
Det är fullt möjligt att riksförlikningsman Vuokko Piekkala inte kommer med fler medlingsbud. I så fall tar en så kallad förlikningsnämnd över. Nämnden jobbar enligt trepartsprincipen, dvs med företrädare för arbetstagare, arbetsgivare och statsmakten.
Regeringen har tills vidare stått utanför konflikten. Tumregeln är att politikerna skall hålla tassarna borta från arbetsmarknaden. Det framhåller alltid arbetsmarknadsparterna och beslutfattarna brukar respektera det. De gånger man har blandat sig i leken har det i regel också slutat illa.
Samtidigt kan regeringen knappast bara titta på om hela kommunsektorn, allt från småbarnspedagogik till hälsovård, lamslås på grund av strejkerna. Från arbetstagarhåll har man framhållit att det är statsmaktens ansvar att upprätthålla välfärdstjänsterna och att kommunerna borde stödas så att de har möjlighet att betala konkurrenskraftiga löner. Med andra ord: mera pengar utan att desto mer blanda sig i vad som sker vid avtalsbordet. Hur regeringen reagerar återstår att se, men det är troligt att det krävs en insats för att lösa upp knuten.
Text: Mattias Fagerholm
Illustration: Sebastian Dahlström
