– Det blir en mycket svår avtalsrunda, förutspår Olli Luukkainen, som är ordförande både för Undervisningssektorns fackorganisation OAJ och förhandlingsorganisationen FOSU.
De kommunala avtalen löper ut i slutet av februari och förhandlingarna är i full gång.
Flerårigt löneprogram skall jämna ut löneskillnader
Högt på OAJ:s önskelista finns ett löneprogram som skall sträcka sig över flera avtalsperioder.
– Inom kommunsektorn har vi blivit efter i löneutvecklingen och ett löneprogram behövs för att kompensera det, säger Luukkainen.
Orsaken till att den offentliga sektorn har halkat efter i löneutvecklingen är att löneglidningarna, dvs löneförhöjningar utöver de allmänna förhöjningarna, inte är ovanliga inom den privata sektorn.
– Ett löneprogram behövs också för att bibehålla branschens attraktionskraft. Till exempel inom småbarnspedagogiken har vi en skriande brist på lärare.
Prislapp med många nollor
Samtliga arbetstagarorganisationer är överens om behovet av ett löneprogram för den kommunala sektorn. Vårdfacken Tehy och Super har i offentligheten slagit fast att deras krav är ett femårigt program som skall ge dem 3,6 procents löneförhöjning utöver de allmänna förhöjningarna. OAJ har för sin del inte gått ut med några siffor i offentligheten.
– Vi är inte emot löneförhöjningar för vårdarna. De förtjänar det. Men det gör också lärarna. Alla undersökningar visar att undervisningssektorn har varit hårt ansatt. Ett löneprogram kan inte under några omständigheter endast gälla vårdarna.
Vårdfackens lönekrav skulle innebära en ökad lönekostnad på 4,8 miljarder bara inom vårdarnas Sote-avtalsområde. Och om man inbegriper hela kommunsektorn landar prislappen på 12,5 miljarder.
Inget löneprogram utan strejk?
Det säger sig självt att det är svårt att komma upp till sådana summor utan konfliktåtgärder. Under senaste avtalsrunda kom Tehys vapenskrammel av sig på grund av coronapandemin men nu är läget ett annat. När Tehy med Millariikka Rytkönen i offentligheten har låst sina krav kan det vara svårt att backa. Ett möjligt scenario är då att vårdfacken oundvikligen går mot en strejk, och även drar med sig lärarna i konflikten.
– Det kan hända. Men det är inte vår utgångspunkt, utan vi ser till våra egna målsättningar. Vi försvarar dem oberoende av vad grannen gör, säger Luukkainen.
– Men det är fullt möjligt att OAJ måste ta till stridsåtgärder för att nå ett löneprogram.
Ett löneprogram var på agendan redan under föregående avtalsrörelse, men man kom inte till skott då. Varför är det så svårt?
– Det kostar pengar. Men politikerna har fattat beslut om den offentliga sektorns uppgift, och då måste de även fixa finansieringen. Statsmakten måste komma emot här och stöda kommunarbetsgivaren så att de kan förverkliga ett löneprogram. Senast i vårens budgetförhandlingar behövs beslut om stödpaket till kommunerna.
– Men vi vill inte ha statsmakten vid förhandlingsbordet eller att de definierar till vilken yrkesgrupp pengarna skall gå, det är arbetsmarknadsorganisationerna sak.
Regeringens budgetförhandlingar infaller i början av april. Det är med andra ord troligt att arbetsmarknadsparterna ligger förhållandevis lågt tills man har fått indikationer på om statsmakten är beredd att komma in med ett kommunalt stödpaket.
Allmänna förhöjningar eller lokal lönepott?
Det som står klart redan nu är att kommunarbetsgivaren KT gärna skulle se en möjligast stor lokal lönepott. Under tidigare avtalsrörelser har KT också flaggat för lokala lösningar, så även denna gång.
– Vi har sagt att vi inte överhuvudtaget behöver någon lokal pott. I den här frågan är våra åsikter diametralt motsatta.
Varför är det inte en bra idé?
– Det är ett stort arbete för ganska lite pengar. Det är bättre att centralt använda pengarna för att lösa problem, till exempel för att korrigera de högsta undervisningsskyldigheterna eller betala sommarlön till de som blir utan.
– En annan orsak är att den lokala potten inte hålls kvar i lönesystemet. De lokala pengarna koncentreras ofta till enskilda individer och försvinner tex när hen går i pension. Men allmänna förhöjningar blir kvar i systemet.
– Dessutom är arbetsgivarens makt för stor lokalt. För att vi skall kunna överväga en lokal lönepott måste löntagarnas position förstärkas.
Olli Luukkainen syftar här på den så kallade stupstocken, dvs om man i de lokala förhandlingarna inte lyckas komma överens så är det arbetsgivaren som bestämmer hur lönepengarna används. Det vill OAJ ändra på och frågan ligger på bordet i avtalsförhandlingarna. Man vill i detta sammanhang också stärka förtroendemännens ställning.
Inflationen spökar
Ett orosmoln på avtalshimlen är också att inflationen har gjort sig påmind. På senare tid har inflationen varit upp emot närmare 4 procent, men på årsbasis räknar man med en inflation på ca 2 procent.
– I praktiken innebär det att vi inte kan göra avtal på under 2 procent.
Det handlar alltså om att slå vakt om arbetstagarnas köpkraft. I värsta fall blir löneförhöjningarna lägre än inflationen vilket innebär att löntagaren får mindre pengar i handen. Det är inte ett helt osannolikt scenario, exempelvis Industriförbundet har slutit avtal på omkring 2 procent.
– Det är utmanande. Ingen vet hur inflationen kommer att utvecklas. Vilken skall nivån vara på löneförhöjningarna för att trygga köpkraften. Hur långt avtal skall vi sluta? Hur ska vi förhålla oss till löneförhöjningar under det andra avtalsåret?
Minska på arbetsbördan
OAJ:s arbetslivsbarometer och också FSL:s medlemsundersökning visade entydigt att lärarnas arbetsbörda har ökat. Det här är också frågor som OAJ vill föröka påverka vid förhandlingsbordet.
– Vi vill minska på arbetsbördan som helhet. Vissa dimensioneringar kan man komma åt i avtalsförhandlingarna. Hit hör bland annat undervisningsskyldigheten och behovet av biträdande tjänsterektorer.
Interna slitningar inom OAJ
En ny krydda i vårens förhandlingar är att lärarna i småbarnspedagogik nu för första gången finns inom ramen för lärarnas tjänstekollektivavtal UKTA. Tidigare lydde de under det allmänna tjänstekollektivavtalet AKTA.
Vad innebär det här?
– Det leder till större armbrytning mellan lärargrupperna.
Att det finns slitningar mellan de olika lärarkategorierna inom OAJ blev påtagligt under höstens fullmäktigemöte. Luukkainens ambition att förenkla lärarfackets organisation och banta ner både fullmäktige och styrelse kom på skam.
– Det var ett personligt nederlag. Beslutsfattarna i OAJ var inte beredda att se på saken ur ett brett perspektiv och inse att världen har förändrats. Man hade inte förmåga, eller lust, att se till hela OAJ. Man såg bara till sig själv, ur sin egen regions perspektiv och med utgångspunkt i sin egen lärarkategori. Det ledde till interna konflikter, och det tar sin tid innan de såren läker.
Resultatet blev bland annat att de studerande inte bereddes plats i OAJ:s beslutande organ. Hur ser du på det?
– Det var ett ofattbart och kortsiktigt beslut. Man stirrande endast sig själv i spegeln och var orolig för att bli av med sin egen plats.
Olli Luukkainen fyller snart 65 och har lett OAJ i 12 år. Han har meddelat att han inte ställer upp för omval och därmed väljer OAJ en ny ordförande i maj. Att man inte kom i mål med den omstridda organisationsreformen var kanske inte avgörande, men nog en bidragande orsak till att han stiger åt sidan.
– Inte sticker jag under stol med att processen med att förnya organisationen påverkade mitt beslut. Slutresultatet var ett magplask och efter det var beslutet lätt att fatta.
Text: Mattias Fagerholm
Bild: Jakke Nikkarinen
Läs också:
Ledartext: Gräv djupt i källaren
