Skolans uppgift är att forma barn och unga till självständiga individer som ska klara sig i vårt framtida samhälle. I och med att det är svårt eller rentav omöjligt att förutspå hur detta samhälle kommer att se ut så har vi i grundskola och gymnasiet en uppgift att ge våra elever och studerande en så bred allmänbildning som möjligt. Denna bildning bör ligga på en viss nivå för att vi ska kunna anses som ett land med god utbildning. Undersökningar har visat att vitsorden hos elever sjunker ganska mycket mellan grundskola och gymnasium. Detta tyder på att nivån på undervisningen har sjunkit i grundskolan.
Lärarens uppgift är att se till att majoriteten av våra elever håller en så hög nivå på allmänbildningen som möjligt. Detta är vi utbildade till. Efter detta börjar utmaningarna.
Elevens rätt till personlig lärstig eller olika former av stöd är olika sätt att hjälpa elever att på bästa möjliga sätt nå den nivån som vi i Finland bör kunna förvänta av våra elever.
Alla typer av stödformer och vägledning har som slutmål att klara den allmänna nivån av bildning. Om en elev har problem med att hålla den förväntade nivån kan läraren ta till olika hjälpmedel för att stödja eleven och informera vårdnadshavarna om vilken form av stöd som ges och vad målsättningarna är (plan för lärande). Det finns ingenstans skrivet eller ingen del i lärarutbildningen där det sägs att vårdnadshavarna, Facebook eller någon bloggare har rätt att berätta åt skolan eller läraren hur man ska hjälpa eller stödja elever eller vad de klarar av. Hur kan då detta vara ett problem nu, och var har allmänheten fått för sig att de är experter på utbildning? Varför är det så svårt att lita på att lärarna vet vad de gör?
Oberoende av trender är vår uppgift som lärare att forma våra elever för samhällets behov det är omöjligt att forma samhället efter varje enskild individ.
Vi lärare vet vad vår uppgift är, att få majoriteten av våra elever att gå ut skolan med så god grund som möjligt i form av en bred allmänbildning och ett gott självförtroende.
För att försvåra denna uppgift så ska denna utbildning ges i ett ibland överfullt klassrum där varje elev ska ha rätt till en personlig lärstig, en del är utåtagerande och, några behöver tystnad för att kunna jobba, någon kan inte jobba om det är tyst, någon är deprimerad, någon har det svårt där hemma, någon kan inte samarbeta och någon har individuell läroplan. En del vårdnadshavare meddelar varje dag på Wilma vad just deras barn behöver för att undervisningen ska vara bra för just deras barn.
Att arbeta under dessa omständigheter förväntas av oss lärare så det kanske inte är så konstigt att man påtalar arbetsbörda och ork i arbetet. Jag vågar med säkerhet säga att det inte är vi lärare som har beslutat att allt detta ska ingå i den normala undervisningen. Alla reformer, förändringar och stödmetoder har gjorts för “elevens bästa” på det personliga planet men vad har det för effekter på undervisningsnivån? Det känns lite som att vi tagit bort av lärarens tid att utföra sin huvudsyssla att undervisa och förflyttat den till undervisningsrelaterade uppgifter. Om man ska kritisera skolan så kom ihåg att det inte är lärarna som valt att ha det på detta sätt utan utomstående experter som vet vad som är det bästa sättet att undervisa. Jag vill påstå att undersökningsresultat visar att någonting åtminstone inte är helt rätt utformat. Alla inom FSL jobbar på att förbättra lärarnas situation men resultaten kommer inte snabbt och förhandlingsklimatet är tufft speciellt då alla olika organisationer och politiker har sin egen idé om vad som är bra för bildningen och vad det får kosta. För att vi som lärare ska höras måste vi jobba tillsammans och höras. Här har lärarförbundet den viktigaste rollen och alla i förbundet bidrar med vad de kan. Ju flera och aktivare medlemmar vi har desto större möjlighet har vi att påverka. Alla inom FSL behövs och alla ni som har förtroendeuppdrag ta dem på allvar och gör ert bästa. Gör vår röst hörd.
Christoffer Sourander
Ordförande för FSL:s fullmäktige
