Arbetsminister Arto Satonen sneglar på Sverige och vill också hos oss se en exportdriven arbetsmarknadsmodell där exportindustrin sätter nivån på löneförhöjningarna. Professor Nils Karlson från forskningsinstitutet Ratio och Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo presenterade det svenska systemet på Satonens arbetsmarknadsseminarium.
-Det är ett sätt att bevara konkurrenskraften. Man fick en insikt efter de problem vi hade på 70- och 80-talet. Den modell vi hade då, och som faktiskt liknade den finska modellen, var inte hållbar. Det var för mycket konflikter, löneökningarna var för höga och det var ständiga statliga ingrepp. Man insåg att man inte kan skapa underskott på underskott och den offentliga sektorn kan inte vara löneledande, säger Nils Karlson.
-Vi har haft en bra reallöneutveckling. Vi har tagit ut vad vi kunnat i löner utan att skapa inflation, säger Irene Wennemo.
Det så kallade Industriavtalet tecknades 1997. Det har sedan dess använts som ett riktmärke, kort och gott ”märket”, för alla andra yrkesgrupper och är idag normerande för resten av arbetsmarknaden.
-Märket löser inte alla problem och alla relationer blir inte goda fast man har ett märke. Men det skapar ett förtroende. Man vet att man får samma löneökning som andra grupper. Då känner man sig trygg. I stora drag är det en bra modell, säger Wennemo.
-Det är ett väldigt centraliserat system, man har samma löneökning i alla sektorer i hela ekonomin, privat och offentligt. Oavsett villkor och situation i branscherna, säger Karlson.
Vilka problem ser du med märket?
-Om lönerna i en bransch är för låga och man har svårt att rekrytera personal, kan det vara svårt att justera lönenivån. Det samma gäller om lönerna är lite för höga i en bransch och man skulle behöva sänka lönekostnaderna.
En annan konsekvens av märket är att det blir en väldigt stark lönesammanpressning. Det gör att löneskillnaderna är små, Sverige har den minsta lönespridningen i hela Europa.
-Det blir svårare för företagen att rekrytera personal, man kan inte erbjuda attraktiva villkor. Det är också svårt för de anställda att göra en lönekarriär, i vissa branscher har man samma lön hela livet.
Hur väl passar den offentliga sektorn in i det svenska systemet?
-Det har fungerat väldigt väl och en orsak är att den offentliga sektorn har ett större inslag av individuell lönesättning. Det är vanligare inom offentlig sektor, tex bland lärare, att man själv förhandlar sin lön på lokal nivå. Man har större möjligheter i offentlig sektor än i privat sektor att påverka sin egen löneutveckling. Det är lite paradoxalt, men så är faktiskt fallet. Den aspekten är viktig med tanke på acceptansen för systemet inom den offentliga sektorn, säger Karlson.
-Vi har en stor avtalsrörelse för den offentliga sektorn nästa år. Det är den första efter den höga inflationen och det är oerhört viktigt att man håller sig till märket. Avviker offentlig sektor kommer alla andra att kräva mer. Testet för om modellen klarar hög inflation återstår för offentlig sektor, säger Irene Wennemo.
I Finland är lärarna i en lönegrop och man befarar att man inte kommer ur den gropen med en exportdriven modell. Finns det fog för oron?
-Det ligger i de offentliga anställdas intresse att vi har en konkurrenskraftig ekonomi och att vi har en bra exportsektor. Långsiktigt är den offentliga sektorn beroende av skatteintäkterna från den privata sektorn. Fungerar inte den privata sektorn bra kommer inte heller den offentliga sektorn att fungera bra. Det här är den viktiga insikten i Sverige. Den insikten finns inte i tillräckligt stor utsträckning i Finland, säger Nils Karlson.
I vår senaste avtalslösning får de kommunalt anställda mer än exportindustrin. Hur ser du på det?
-Det skulle inte accepteras i Sverige. Det är att långsiktigt skjuta sig i foten i Finland också. Det är vad vi gjorde i Sverige på 70- och 80-talet. Den offentliga sektorn blev löneledande. Det skapade de stora problemen
Men hur korrigerar man lönegropar?
-Det har skett ett par gånger inom ramen för modellen. Det är möjligt, men det är svårt, slår Karlson fast.
Text och foto: Mattias Fagerholm
