Det var inga små frågeställningar som man tog sig an på konferensen ”Framtidens lärarroll i Norden” i Oslo i början av september. Seminariet var ett samarbete mellan Nordiska ministerrådet, Kunnskapsdepartementet i Norge samt det norska lärarfacket Utdanningsforbundet.
– Lärarna borde ha ett större utrymme för att kunna uppfylla de krav som samhället har ställt upp för skolan. Tillit behövs för att bygga upp en starkare lärarprofession. Men vi har världens bästa förutsättningar i Norden och jag är glad att vi har starka lärarorganisationer, sade Norges kunskapsminister Tonje Brenna när hon öppnade konferensen.
– Det är något speciellt i de nordiska relationerna. Vi har en bred samsyn på vad kunskap är. Och som lärarorganisation vill vi inte hamna i en passiv utförarroll, sade i sin tur Utdanningsforbundets viceordförande Hege Valås i sin välkomsthälsning,
Lärarfacken delaktiga i Norden
De nordiska lärarorganisationerna har inte intagit någon passiv roll i respektive hemland. Det konstaterade Susanne Wiborg från Institute of Education i London. Hon forskar i förhållandet mellan regering och fackförbund. Wiborg konstaterade att starka lärarorganisationer tenderar att sänka takten på utbildningspolitiska reformer. I exempelvis England är lärarfackets makt kraftigt begränsad och då har det även varit lättare att driva igenom omfattande utbildningsreformer. Men i exempelvis Frankrike som av tradition har en stark fackföreningsrörelse har många reformer strandat till följd av fackligt motstånd.
Lärarfackets röst hörs i Finland
Susanne Wiborg lyfte också fram Finland som ett exempel på ett land där lärarfacket har ett förhållandevis stort inflytande och därmed har det varit rätt sparsamt med utbildningspolitiska förändringar. Då det fanns ett stort antal lärarorganisationer i publiken lät man inte Susanne Wiborgs något provokativa inlägg passera oemotsagt. Alla reformer för inte något gott med sig, och det är i många fall en god sak att lärarfacken har stoppat dem, vidhöll Dorte Lange, från Danmarks lärarförening. I Danmark pågår ett projekt som går under namnet ”Sammen om skolan” där man med gemensamma krafter funder på hur man skall utveckla grundskolan.
– Det ger genklang på fältet när lärarfacket är med på reformer och utvecklingstankar, sade Lange.
Susanne Wiborg sade att hon inte lägger någon värdering i om reformerna är bra eller dåliga, utan konstaterade att en stark lärarorganisation tenderar att dra ner på statsmaktens reformtakt.
Läraryrkets attraktionskraft en utmaning
Om en gemensam nämnare i Norden är att lärarorganisationerna i regel involveras i utvecklingsarbetet är en annan, något tristare, gemensam nämnare att en lärarbrist håller på att segla upp i samtliga nordiska länder.
I Sverige är situationen svårast, men också i Norge ser man en nedgång i antalet sökande till lärarutbildningarna. Under åren 2013-2019 hade omkring 10 procent av de sökande någon form av lärarutbildning som sitt första val. Men under de tre senaste åren har man legat nere på ca 8 procent. Också Island har problem med att rekrytera nya lärare och allt fler lämnar branschen.
– I Finland finns det inte speciellt många lärare på marknaden och vi har inte riktigt de verktyg som behövs för att veta hur många lärare vi har, hur många som utbildas och hur många som håller sig kvar i yrket. Vi kan inte prognostisera och anpassa kostymen efter behovet och jag hoppas därför att vi skulle få till stånd ett lärarregister, sade Martin Ahlskog, rektor för Sursik skola.
Ahlskog medverkade i en paneldiskussion där man uttryckligen tog fasta på hur man i framtiden skall lyckas i rekryteringen. Panelen var enig om att man inte skall sticka under stol med de utmaningar som finns i skolvärlden, men att också lärarkåren själv har ett ansvar för att ”snacka upp yrket”.
– Man kan göra skillnad som lärare, det borde vi lyfta fram. Jag är lyckligt lottad som får jobba med Finlands framtid varje dag, sade Ahlskog.
Haltande kompetensutveckling
Nyckelordet när det kommer till framtida rekrytering stavas kvalitet. Lärarna bör i framtiden ges de redskap som behövs för att göra ett gott jobb. I sammanhanget blir lärarfortbildningen central och oroväckande är att effekterna av den kompetensutveckling som lärare erbjuds idag är blygsamma.
– Den kompetensutveckling som lärarna vanligen möter har tyvärr inte någon större effekt, sade Nils Kirsten från Stockholms universitets specialpedagogiska institution.
Kirsten medverkar i ett forskningsprojekt som inleddes i januari där man tittar på hur elevresultaten påverkats av att lärare deltagit i kompetensutveckling och de preliminära resultaten är nedslående.
– Vi kan inte se några positiva effekter på elevresultaten.
Hur bör kompetensutvecklingen se ut få att det skall synas också i elevresultaten?
– Det skall vara hög vetenskaplig nivå hela vägen och läraren skall få hjälp ända in i klassrummet. De praktiska förutsättningarna måste också finnas, det får inte vara för krångligt.
Det låter ju lite oroväckande att kompetensutvecklingen inte ger resultat. Hur ser du på det?
– Definitivt är det oroande. Mitt budskap är att man måste satsa på kvalitet i kompetensutvecklingen. Hellre kvalitet än kvantitet.
De nordiska lärarna fortbildar sig förhållande lite. Man ligger i snitt på 3 till 4 fortbildningsdagar medan det internationella medeltalet ligger på 6 dagar.
– Vissa länder ställer krav på lärare att fortbilda sig ett visst antal dagar per år för att förnya sin lärarlegitimation eller så kan man få löneförhöjning för att man deltar. Till exempel Singapore fokuserar väldigt mycket på det här. Men man skall inte bara räkna dagar utan satsa på kvaliteten, påminner Kirsten.
Digital beredskap?
När man ser till huruvida lärarna har beredskap att möta framtidens behov aktualiseras frågan om de digitala färdigheterna i skolan. Här skulle man kanske tro att vi i Norden ligger i framkanten, men de facto befinner sig samtliga nordiska länder under OECD genomsnittet när det kommer till hur väl förberedda lärarna är på den digitala framtiden. Och Finland är sämst i klassen på den punkten i Norden.
I Finland uppger 21 procent av lärarna att de har en god beredskap att använda digital teknologi i sin undervisning, medan OECD-genomsnittet ligger på 43 procent.
– Lärarnas kompetensutvecklingsbehov är väldigt påtagligt, sade Greta Björk Gudmundsdottir, professor vid Oslo universitets institut för lärarutbildning och skolforskning.
Text och foto: Mattias Fagerholm
Grafik: Chribbe Aarnio
