Psykisk ohälsa är ett komplext och laddat ämne, som jag kanske borde hålla mig ifrån, men det är samtidigt viktigare än mycket annat så hur kan jag låta bli? Många frågar mig om varför barn mår allt sämre och en vanlig åsikt är: ”När jag gick i skolan var det nästan ingen som hade diagnos eller som mådde dåligt. Så varför nu?”
En bekant till mig sa att hennes psykolog hade svarat på den frågan på följande sätt: ”Det är mina svåraste vuxna kunder idag du pratar om – de som aldrig fick vare sig förståelse eller hjälp då när dessa barn ’inte fanns’.”
Då stora problem blir synliga är det oftast många faktorer som ligger bakom. Inte bara en eller två. ”Många bäckar små” som det ju heter.
Så vilka ”bäckar” skulle det handla om här?
En av dessa sägs vara att undervisningen förr var mer disciplinerad och höll ”bråkstakarna” i schack. En annan är att dagens kost kunde vara orsaken. En tredje är bristen på tid och all stress, och en fjärde att vi har barn som ”spelar över” för att få uppmärksamhet. Men den ”bäck” som oftast lyfts fram är hur medieflödet och all skärmtid skulle vara boven i dramat, samtidigt som man insett att den nya öppenheten kring psykisk ohälsa bidrar till att allt fler vågar söka hjälp. Vi vet alltmer om psykisk ohälsa, men nya kunskaper gör att saker blir mer komplexa. De som aldrig har ridit en häst tror ofta att det är lätt, tills man börjat att lära sig. Då inser man hur mångfasetterat det är, att man inte ens kan bli helt fullärd.
Men det finns en ”bäck” som jag funderat en hel del kring och det är bristen på riktning. För hundra år sedan fanns en utpekad väg att följa för samtliga. Man hade ramar att leva efter, även om de var snäva och dömande. I dag är det i stort sett ingen som talar om för en vad man ska tro eller vad man ska göra med sitt liv, vilket förstås är en viktig del i personlig frihet. Men utan en inre kompass kan man känna sig rätt vilsen i en tid med så många möjligheter. Att hitta ett syfte med sitt liv kan vara väsentligt för en inre trygghet. Självkänslan hos unga människor blir lätt urholkade och där saknas något som kompenserar detta.
Så vi kanske behöver ge en annan styrning. Som att få tid till att jobba med självbilder. Kanske dela med oss av olika sätt att se på livet, så att de unga tidigt kan hitta riktning och sin inre trygghet i en tid då det mesta är möjligt, om man bara orkar och vill och ser ett syfte med allt.
