Jenny Sylvin

Envar sin egen språkvårdare

I mitt arbete som modersmålslärare vid Helsingfors universitet får jag läsa ämnen med en fantastisk bredd. Vad sägs om: ortodoxa kyrkan i Ryssland på ett samhälleligt och individuellt plan, hur företagens koldioxidutsläpp inverkar på avkastningen på aktiemarknaden, det epigenetiska sambandet mellan stress i barndomen och depression senare i livet?

I allmänhet ger jag respons på texterna muntligt, oftast så att jag läser texten med skribenten närvarande. Det betyder att de språkfrågor vi diskuterar dyker upp spontant – för att studenten har en fråga eller för att jag reagerar på något som är fel (sätt in ett mellanslag före % – på svenska ska tecken som uttalas som ord behandlas som ord) eller något som jag är osäker på om det är rätt. Och min osäkerhet är i allmänhet mer värdefull än mina tvärsäkra råd, för då ser studenten när, var och hur jag letar fram rätt svar.

För det är genom att undra, tvivla och googla som jag har lärt mig det jag vet. I höst läser jag texter om Alzheimers sjukdom och parkinson. Eller Parkinsons sjukdom och alzheimer. Här stöter vi på ett dilemma: sjukdomar skrivs med liten initial men personnamn med stor. Om vi talar om Alzheimers sjukdom är Alzheimer en person och får stor initial. Använder vi kortformen alzheimer talar vi inte längre om en person utan en sjukdom, och då ska initialen vara liten.

Vissa språkråd rabblar jag utantill. Men vanligare är att jag hittar något jag är osäker på om det är rätt. Heter det stöda eller stödja? Då åker telefonen fram, och med den SAOL-appen. Den är gratis och en av de appar jag använder mest. Vips vet jag att man hellre ska skriva stödja. Både studenten och jag har blivit klokare, och studenten har på köpet fått en demonstration i hur språkfolk jobbar. Men trots ett kvartssekel med språket som arbetsfält och främsta redskap vet jag inte alltid hur det ska vara. Däremot har erfarenheten gett mig en finkalibrerad känsla för vad jag är osäker på, och framför allt vanan att ta det säkra för det osäkra och utgå ifrån att jag inte vet.

Heter det för resten ’ta det säkra för det osäkra’ eller ’före det osäkra’? En sökning på nätet ger besked. Språkrådet (Sveriges ledande språkvårdsmyndighet – därmed en tillförlitlig källa) vet berätta att båda uttrycken finns och betyder samma sak men med en liten nyansskillnad. Tar man det säkra för det osäkra väljer man att se något som osäkert fast man egentligen är säker. Resultatet är att man kanske vidtar en försiktighetsåtgärd eller kollar upp något för säkerhets skull. Som jag gör när jag språkgranskar. Tar man det säkra före det osäkra väljer man hellre det som är säkert än det som är osäkert. Det är säkrare att ha med sig paraply än att räkna med vackert väder.