Anders Adlercreutz

Våga prata!

Jag var utbyteselev i Portugal som 17-åring. Jag bodde på en ö i Azorerna, den lilla ögruppen som ligger i Atlanten vid en tredjedel av vägen från Lissabon till New York. Då, i slutet av 80-talet, var det en mycket avlägsen ögrupp, som bara drygt tio år tidigare lekt med tanken på självständighet. Nå, så blev det inte, ögruppen är en del av Portugal och är i högsta grad portugisisk.

Jag bodde hos en familj som inte talade annat än portugisiska. Visst, pappan hade snappat upp ett engelskt ord eller två från de västern-filmer han brukade titta på, men det var inte tal om att de skulle kommunicera på något annat språk än den portugisiska dialekt man talade på ön Terceira. Så följaktligen stod det helt klart för mig när jag slagit mig ner i deras lilla hus, att det gällde sig att lära sig språket. Och lite illa kvickt.

När jag två veckor senare anmälde mig till skolan försökte jag göra det på portugisiska. Med en 17-årings optimism framförde jag min sak för den kanslist på skolan som tog emot mig på nånting som kanske i bästa fall kunde anas påminna om latininspirerad rotvälska. Jag tyckte det lät sjukt bra. Men hon förstod ingenting, tills en vänligt sinnad elev hoppade in som översättare. Jag hade uppenbarligen alltför höga tankar om hur väl jag kunde göra mig förstådd så hjälpen kom väl till pass, och jag blev inskriven i skolan. 

När jag följande sommar åkte hem till Finland var min portugisiska om inte flytande så god. Och till stor del för att jag långa stunder inte förstod att den var dålig, och talade på trots det.

I en kolumn i Helsingin Sanomat (26.10) skriver Rosa Meriläinen om att våga prata. Om att vi måste nöja oss med lite sämre språkkunskaper för att bli bättre. Och att vi måste acceptera bristfällighet.

Det ligger en stor sanning i detta. Vårt förhållande till språket är binärt – det skall vara perfekt, eller så är du tyst. Och det leder inte till inlärning. För att man skall lära sig måste man få visa att man kan dåligt. Och denna attityd är verkligen inte språklärarnas fel – det är en inställning som har sina rötter långt bortom klassrummen.

Vi finlandssvenskar har en dålig vana att byta till finska när någon talar knagglig svenska. Samtidigt som det säkert är klart för oss alla, att det inte är en bra taktik. Det är dessutom i högsta grad tråkigt för den som vill lära sig. Vi borde av samma orsak också vänja oss vid att tala olika språk i samma rum. Vi förstår ju varandra i regel. Varför då inte tala det språk vi har lättast för? Samtidigt kanske den andra får ett litet språkbad på samma gång.

I vårt offentliga rum talare vi inte dialekt och vi talar inte dåligt. Nyhetsläsaren talar högsvenska eller -finska och språkfel föranleder snabbt kommentarer på insändarspalterna. Det är inte en fruktbar miljö för språkinlärning, vare sig man är infödd eller inte. Och med den attityden hade jag inte klarat mig ett år på Azorerna.

array(1) { [0]=> int(192) }