Jag sätter mig i tåget och mittemot mig sitter ett ungt par. Vi börjar småprata. Hon är nyutbildad klasslärare på väg till sitt första jobb. Ivrig och bubblande fylld av glädje inför terminsstarten.
Och osökt kommer vi in på skolstartens underbara magi. Ja, ni vet den där spänningen som varje år ligger i luften. Den där spänningen som gör att det pirrar lite inför skolstarten i varje lärare och rektor. För det är underbart att vara lärare. Att följa barn och unga en bit på vägen, att se dem växa. Det är ju bara så fint.
För att inte tala om alla människomöten som ramar in yrket som en vacker tavla.
Ja, jag hoppas verkligen att du lärare kan känna pirret av att åter stå i klassrummet. Och att du kan känna en längtan efter att återse kollegiet, barnen och ungdomarna.
Just nu är det om möjligt viktigare än någonsin att värna om orken i vardagen för att bibehålla känslan av hanterbar arbetssituation och arbetsglädje. Yrket är toppen om de yttre förutsättningarna ligger rätt.
Känslan av att inte kunna utföra sitt jobb så bra som man vill samt samhällets ökade krav tär. Det är ingen väg framåt att kaxigt konstatera att arbetstempot har ökat för alla, att allas skrivbord svämmar över. Ett öppet klimat där lyhördhet råder bär avsevärt längre och tillför den energi som så väl behövs.
Det är sedan länge känt att om människan får känna av att ens behov och intressen tas i beaktande och att man vill dem väl på arbetsplatsen så stärks förtroendet i arbetsgemenskapen. Då stärks det där att man gör sitt yttersta för skolan, för eleverna och studerande.
Utan dialog mellan arbetstagare och arbetsgivare lyckas det här inte. Det där “ja, ja, men allas arbetsbörda har ökat” råder inte bot på någon enskild arbetstagares problem.
Då tillgången på personal är knapp är det smart av arbetsgivare att satsa lite extra på välmående. Det är långsiktigt tänkt att skapa system för mentorering av nya lärare. Kloka arbetsgivare garanterar varje arbetstagare lön.
Vi har inte råd att gå miste om en endaste lärare, vareviga en behövs. Vareviga ens glöd behövs för framtiden. Så kan vi nu inte bara komma överens om att det här läsåret får arbetsfreden råda. Och så tar vi och fokuserar på grunduppdraget: mötet med elever och studerande. Kan vi nu inte bara bestämma att nu ska det ges tid för leenden då vi möts i korridoren, tid för att kolla läget och fråga kollegor, elever och studerande, vårdnadshavare, om måendet. Ha ett finfint läsår – och glöm inte att då och då stanna upp och njuta av lärarskapet. För det är ett underbart uppdrag du har.
