Vilka är de tysta signalerna som samhället ger just nu? Frågan dök upp i mitt flöde härom veckan och jag kände att frågan var riktad rakt till mig. Hur ska framtidens skola bemöta de tysta signalerna?
I dagspressen beskriver polisen ett fenomen som många lärare och rektorer också vittnar om, något som blivit vanligare i allt lägre åldrar; barn och ungdomar med bristande respekt för vuxna och auktoriteter, till exempel kassabiträden, skolpersonal, väktare och poliser. Allt yngre visar upp en provokativ attityd när de blir tillsagda.
Det viskas också om barn som inte längre får ta med sig egen matsäck till Mulleskogen. Det här kan kanske uppfattas som en bagatell men som pedagog vet jag att matstunden i skogen ofta är ett magiskt moment. Allt oftare plockas sådant som kan tänkas föda orättvisa bort, kanske i syfte att skydda individen från det obekväma. Det känns som att vi fostrar våra barn och unga för ett platt och konfliktlöst samhälle som de facto inte existerar.
Jag kryddar de tysta signalernas soppa med ett pip från skolvardagen. I dag slåss olika metoder om en plats i skolan. Det är elever som ska bemötas lågaffektivt och mjukt, det är konsekvenspedagogik, rörelsepedagogik, skrämmedvetenhet och det är föräldrabemötande av barn med nepsy-problem. Alla insatser görs i bästa välmening, men man blir yr i huvudet av mindre. För någonstans ska det också finnas tid och resurser för den läroplansenliga undervisningen, den som kommer alla elever till gagn.
Jag undrar om det inte är så att individualismen gör oss en aning fartblinda och att barn och unga inte i tillräckligt stor utsträckning får bejaka den viktiga känslan av gemenskap och sammanhang, att vi i skolan inte ser skogen för alla träden.
Kalle, jag är inte speciellt stolt över att jag en gång i tiderna skällde ut dig efter skriande noter. Snarare tvärtom. Jag kommer ihåg hur du tyst stod och stirrade på mig då jag bannade mig över dina evinnerliga bortförklaringar kring ”orkar inte”. Du svängde mig ryggen. Du gick fram till din dator och från YouTube spelade du upp dansbandslåten: “Gråt inga tårar mer för min skull…” Vi brast båda ut i skratt. Du förstod, jag förstod. Orken och värmen infann sig.
Samhället måste lita på att vi som jobbar i skolan har fingertoppskänsla för när det är läge att sätta gränser och när det är läge för varma dansbandslåtar. Så säger den mest ljudliga av alla tysta signaler.
