Den gångna veckan är nog den mest turbulenta vi varit med om någonsin. Även om det hänt mycket i skolan under de senaste åren är det intill marginellt i förhållande till den arbetsinsats som regeringens beslut på måndag ledde till bland lärare och rektorer. En prestation som åtminstone inte jag upplevt tidigare.
Då jag reflekterar över det som hänt finns det så många saker som borde lyftas att det nästan är omöjligt att få tag i en röd tråd och få det formulerat i en text.
Den flexibilitet, anpassningsförmåga och problemlösningsförmåga lärare och rektorer visat är ett bevis på den yrkeskunskap och en yrkesstolthet som finns, ett tecken på en profession som kan tänja på gränserna och leverera då det verkligen krävs. Det som hände inom skolan på ett par dygn hade nog inte någon kunnat föreställa som ens teoretiskt möjlig. Jag är mera än imponerad!
Med tanke på allt som gjorts i skolorna fram till fredag har jag förståelse för den frustration som främst lärarna i årskurs 1–3 upplevde då regeringen var tvungen att ändra sin linje med tanke på vem som har rätt att komma till skolan. Att lagstiftningen skulle tvinga regeringen till att ändra sitt beslut borde vi kanske ha förväntat oss, men trots det kom det som en blixt från en klar himmel. Med facit i hand kunde informationen varit tydligare och mera förklarande.
Tacksam är jag dock för alla kontakter vi fått från våra medlemmar, där de ställt frågor och fört fram tankar från sin vardag. Den feedbacken ska vi definitivt inte lägga åt sidan utan i stället bygga vidare på den under de kommande veckorna och även i framtiden.
En framtid där vi återgår till normala förhållanden igen, i en skolfastighet där lärarna kan återgå till vardagen, där det möjligt att träffas fysiskt och där det är möjligt att ge närundervisning.
Då jag tänker på flexibilitet kan jag inte undgå att även lyfta fram förhandlingssituationen, där vi inom lärarfacket har en förhandlingsvilja och stark målsättning att komma till avtal rätt fort. Idag då coronaviruset härjar har jag ingen förståelse för att vi har en del förbund inom den kommunala sektorn som inte ser situationens allvar. Nu har FSL/OAJ/FOSU en klar linje för att nå ett avtal, ett avtal där man tillfälligt lägger en del förhandlingsmål åt sidan för att sedan, då situationen normaliserats, återgå till förhandlingsbordet med mera specifika mål.
Idag för vi fram tankar om ett kort avtal på cirka 10 månader, med nivå på löneförhöjningar som motsvarar de branscher som redan ingått avtal. Alla målsättningar släpper vi dock inte, konkurrenskraftsavtalet måste lösas på något sätt nu redan.
Sist men inte minst: Ett stort ödmjukt tack för det arbete ni gör!
