Jonas Forsman

Öppna landskap

I min föregående kolumn efterlyste jag bland annat lugn i skolvärlden. I den trend kring ”öppna landskap” som vällt över skolbyggandet, är jag inte helt övertygad om att lugnet jag efterlyste uppfylls. Många är de signaler om ökad oro, otrygghet, och brist på koncentration som på sistone kommit från lärarhåll i dylika utrymmen. Samtidigt som, och det skall i rättvisans namn sägas, det också funnits lärare som tagit emot nya utrymmen i en positiv anda.

I den nya läroplanen i grundskolan (men också i gymnasiet) betonas fenomenundervisning (som om det inte skulle ha funnits tidigare…) som en ny ledstjärna, utöver elevens inititativ- och skaparförmåga kombinerat med en digitalisering av arbetssätten. Utan att, åtminstone i denna kolumn, gå in på digitaliseringens negativa och positiva sidor, så ger denna nya ”vägkarta” ett och annat veck i pannan då detta dessutom skall kombineras med inklusion av specialundervisning i ett landskap där eleverna fritt kan röra sig och välja att med sin iPad ligga i 90 graders vinkel över en dyna och kreativt vaska fram fenomenbaserad kunskap från bland annat nätet…

Okej, nu kanske jag gör mig skyldig till orättvisa förenklingar. I den bästa av världar skulle en skola ha olika sorters utrymmen där man dels kunde ha mer traditionell undervisning vid egna bord, dels skulle ha andra alternativa utrymmen för alternativa (nya) metoder att undervisa. Här skulle grupperna vara tillräckligt små och det skulle finnas en gräns för hur många specialelever man har i sin grupp. Nu talar jag närmast om grundskolan. En skolmiljö med alla dess möjligheter skulle heller inte vara fy skam i ett gymnasium.

Undervisningsministern var på besök i en grundskola på Busholmen i Helsingfors där man gärna gav (positivt) prov på ”öppna landskap”, där man höll samundervisning och läroböckerna lyste med sin frånvaro. Det är dock något i ekvationen som gnager mig. För det första visade det sig att skolan inte ens var halvfull. För det andra kan man omöjligt på ett kort besök se hur skolvardagen och undervisningen egentligen fungerar. För det tredje kom det heller inte fram hur stora grupper det handlade om.

Sedan kan man förstås fundera om eleverna på riktigt blir ”bättre” elever och redo för fortsatt undervisning (t.ex. i gymnasiet) och för vuxenlivet. Jag medger när som helst att detta är svåra saker och det finns inte entydiga svar, men just därför undrar jag hur det är möjligt att dessa skolor med ett öppet koncept fått så stor genomslagskraft? Är det möjligtvis billigare att bygga så här? Ligger det en lobbningsaktivitet bakom detta? På vilka undersökningar baserar byggprojekten sig? Verkar som ingen riktigt kan ge svar på detta.

För att ytterligare lägga en variabel till i denna ekvation kan man fråga sig hur det går för medelmåttiga elever med “vanliga” koncentrationssvårigheter? Behovet av trygghet, struktur och innehåll i lärandet kan inte överbetonas. Frågor som jag gärna återkommer till.