Livet i Finland som förälder är relativt lätt. Många av de bekymmer man får tampas med i andra länder känns rent av absurda. VI behöver inte välja boningsort på basen av hurdana de olika skolorna är. Vi behöver inte samla in pengar via kakbak eller donationer för att skolan ska kunna skaffa böcker eller som förälder ha ambulerande assistentturer. Grundskolan har skapat jämlikhet. Men det finns signaler som tyder att det finns sprickor i murverket.
Enligt det Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU) ökar ojämlikheten i vår skolvärld. Den ack så tråkiga men i det stora hela effektiva one-size-fits-all-grundskolan är inte mera så jämlik som vi kanske trott. Inlärningsresultaten är inte mer de samma överallt och skolan är inte mera lika duktig på att lyfta upp de barn som har ett sämre utgångsläge när de börjar skolan.
Nånting i vårt system funkar inte. Det är inte en obetydlig fråga. Om skolor delas upp i olika kategorier, om vi i allt högre grad har bättre och sämre bostadsområden, då förlorar vi sakta men säkert en del av det som varit vår framgångssaga. Vi går miste om kärnan i den nordiska välfärdsstaten som trots allt är ett system där den sociala mobiliteten hittills varit bättre än i så gott som alla andra länder.
Vad beror detta då på? Utan att kunna luta tillbaka mot gedigen forskning vågar jag påstå att familjernas situation segregeras. Somliga jobbar mer än tidigare. En del mindre. Psykisk ohälsa är ett stort problem och utmaningarna i klassrummet större än tidigare. Samtidigt har vår bostadspolitik som länge lyckats motverka segregering betydligt bättre än till exempel den svenska inte mera kunnat stå emot det, att de socioekonomiska skillnaderna mellan bostadsområden växer. Allt detta syns i skolan, där man i en viss situation kanske kan klara av en stor klass, men i en annan är samma lärarresurs totalt underdimensionerad.
Den vackra tanken om integrerade klasser kräver också resurser som svarar mot behovet. När alla skall undervisas i samma miljö måste det kompenseras med individuell uppmärksamhet. Och det finns det uppenbarligen inte alltid tillräckliga resurser till.
Men sedan finns det också en annan baksida, som kanske speciellt gäller våra svenskspråkiga skolor.
Vår värld kommer att vara allt mer diversifierad. Vi reser allt mer. Våra barn kommer med stor sannolikhet att tillbringa en del av sitt arbetsliv utomlands. De kommer med stor sannolikhet att arbeta tillsammans med någon som är född utanför vårt lands gränser.
Det, att integration så sällan sker på svenska liksom det, att invandrarinslagen i svenskspråkiga skolor ofta är mycket mindre än i finskspråkiga är ett problem. Eleverna går miste om en stor del av den förståelse som behövs i livet bortom skolbänken när de inte får uppleva denna diversitet i sin skola. Skolan kan inte vara frånkopplad från den verklighet vi lever i, för vi skall lära för livet som det är, inte för livet som det var.
Och med vetskap om det är det upp till oss politiker att se att den verkligheten också återspeglas i tillräckliga resurser.