Vårdfacket Tehy med sin ordförande Millariikka Rytkönen i spetsen deklarerade inför vårens avtalsrörelse att vårdarna skall ha ett löneutvecklingsprogram som under fem års tid ger dem en löneförhöjning på 3,6 procent per år utöver den allmänna förhöjningen. Den allmänna linjen utkristalliserades i år till omkring 2 procent.
Med strejkvarsel, hot om massuppsägningar, allmänt vapenskrammel och tuff retorik gick Rytkönen in för att driva igenom kraven som man från arbetsgivarhåll ansåg vara helt orimliga. Det medlingsbud i arbetskonflikten som förlikningsnämnden under Elina Pylkkänens ledning presenterade i maj sköt Rytkönen ner och kallade värdelöst. I juni slöt de övriga kommunala avtalsparterna, däribland lärarna, ett avtal, som baserade sig på förlikningsnämndens förslag.
Nu har också vårdsektorn fått ett avtal. Så hur landade det sist och slutligen för Tehys del? Vi har ett facit som visar att vårdarnas avtal är rätt identiskt med det avtal som den övriga kommunsektorn slöt i våras.
Millariikka Rytkönen låter dock förstå att man har fått ett eget löneutvecklingsprogram inom vårdsektorn som ger vårdarna ytterligare 6 procent. Det här stämmer inte. Vårdarna får nämligen ett löneutvecklingsprogram som är identiskt med kommunsektorns program. Det som Rytkönen vill kalla för ett eget löneutvecklingsprogram är i själva verket så kallade harmoniseringspengar. Det vill säga lagstadgade pengar för att jämna ut löneskillnaderna i de nya välfärdsområdena. Samma arbetsuppgift inom välfärdsområdet skall ge samma lön.
Vad vårdfacken undviker att nämna är att löneharmoniseringen hade skett i vilket fall som helst. Rytkönen hade inte behövt sparka in öppna dörrar eller bränna broar för harmoniseringspengarnas skull, de hade kommit också om hon inte hade lyft ett finger.
Rytkönen hade inte behövt sparka in öppna dörrar eller bränna broar för harmoniseringspengarnas skull, de hade kommit också om hon inte hade lyft ett finger.
Harmoniseringspengarna visade sig bli Millariika Rytkönens livlina, en möjlighet att ta sig ur arbetskonflikten med hedern i behåll. Som fackföreningsboss kan man nämligen inte med bibehållen trovärdighet gång på gång lova medlemmarna guld och gröna skogar men sedan inte leva upp till löftena.
Det avtal som vårdarna nu fick är de facto i stort sett identiskt med vad den övriga kommunsektorn förhandlande sig fram till i våras. Den enda påtagliga skillnaden är att de vårdare som under beredskapslagen vårdade coronapatienter får en engångsersättning på 600 euro. Helt berättigat, men en försvinnande liten del av lönesumman.
Klart är att den stora förhandlingsseger och det lönelyft som vårdarna i åratal har jagat också denna gång uteblev även om man låter påskina något annat.
