Mobiltelefonens vara eller icke vara har blivit ett ständigt återkommande tema i samband med skolstarten. Så även detta år. Mobiltelefonerna borde förbjudas helt och hållet i skolan, menar många. Ett totalförbud är ändå inte möjligt med rådande lagstiftning. Att samla in telefonerna i början av skoldagen eller lektionen bör ske på frivillig basis har riksdagens justitieombudsman slagit fast. En lärare får endast konfiskera telefonen om den stör undervisningen.
Från lärarhåll har man efterlyst en tydlighet i lagstiftningen och en lagförändring är under arbete vid Undervisnings- och kulturministeriet. Här får man hoppas på utökade befogenheter för undervisningspersonalen. Det ska inte behöva vara ett parlamenterande kring mobilanvändningen.
Om och hur mobiltelefonen används i skolan är ett beslut som ska fattas av lärarkåren. Mobilen kan likställas med andra digitala verktyg och hjälpmedel och det är läraren som är bäst lämpad att avgöra vilken metod och vilka eventuella hjälpmedel som ska användas i en viss situation. Ibland är papper och penna det som behövs, ibland något digitalt hjälpmedel och ibland en mobiltelefon. Vilka redskap som behövs i vilken situation är och ska vara ett pedagogiskt beslut, inte lagstiftarens bord.
Sätter man Pisanedgången på mobilens konto gör man det enkelt för sig.
Ibland låter man förstå att Finlands dalande Pisakurva korrelerar med Iphonens framfart. Finlands toppår i Pisa inföll 2006 och Iphonen introducerades 2007. Sedan dess har Finlands Pisaresultat rasat. Att sätta likhetstecken mellan dessa två är ändå att dra kurvorna mer än lovligt raka. Tveklöst har mobiltelefonerna påverkat både synen på kunskapsinhämtning, inlärning och koncentrationsförmåga men sätter man Pisanedgången på mobilens konto gör man det enkelt för sig. Frågan är mer komplicerad än så.
Ändå har frågan hur Finland som utbildnings- och kunskapsnation ska fås på rätt spår igen kommit helt i skymundan av huruvida mobiltelefonens surrande stör i ryggsäcken eller inte. Läranderesultaten har sjunkit i 20 års tid samtidigt som de resurser som sätts på undervisningen i stort sett ligger på samma nivå som strax efter millennieskiftet. Lägg till att samtidigt har andelen elever i behov av stöd vuxit explosionsartat. Vi ligger 1,5-2 miljarder efter våra nordiska grannländer i utbildningsfinansiering. Det är ändå en andra rangens fråga.
Finland toppade år 1991 OECD-statistiken på andelen 25-35 åringar som avlagt högskoleexamen. Men på trettio år har vi rasat till en 29:e plats och är i samma klass som exempelvis Turkiet och Chile. Den övriga utbildningsvärlden har inte bara sprungit i kapp oss, man har sprungit förbi oss. Det är lite som i OS, vi lever på gamla meriter.
En preciserad lagstiftning om mobilanvändningen i skolan är välkommen. Men den som lever i villfarelsen att detta kommer att rätta till utbildningskursen kommer att bli gruvligt besviken. Det behövs betydligt större kraftansträngningar än så.
