Mattias Fagerholm

Du får vad du beställer

Den nyligen publicerade Pisaundersökningen bjuder inte på några större överraskningar eller ljusglimtar. En ljusglimt, och kanske också en liten överraskning, är att de finlandssvenska eleverna klarar sig snäppet bättre än de finskspråkiga. Eller rättare sagt är raset på svenskt håll något mindre än på finskt. Men de svenska skolorna i Finland har de bästa resultaten i matematik i hela Norden, och ett viktigt trendbrott är att kunskaperna i naturvetenskap har stigit en aning. En annan ljusglimt är att Finland är en absolut toppnation om man ser till jämlikhet mellan skolorna. Men också här är trenden negativ.

Fler ljusglimtar är svåra att hitta. Finlands resultat sjönk som en sten. Nu står det helt klart att vi inte längre är en toppnation i Pisasammanhang. Visserligen ligger vi stadigt ovanom OECD-medeltalet men vi har tappat kontakten till den absoluta täten. Intressant är att vårt grannland Estland fortsätter att göra väl ifrån sig, och finns i toppen tillsammans med en rad asiatiska länder. Att Finland tappar terräng är ingen överraskning. Trenden har sedan 2006 varit stadigt på nedåtgående och några åtgärder som skulle ha kunnat lindra vår kräftgång har vi inte sett röken av, tvärtom.

Bland politiker, journalister och andra förståsigpåare letar man nu med ljus och lykta efter orsakerna till raset. Bland annat har det spekulerats i om mobiltelefonerna, digitaliseringen, det självstyrda lärandet, individualiseringen, öppna skolmiljöer och läroplanen är roten till det onda. Kanske finns en del av svaren att finna här, men när man på sådan detaljnivå tittar på resultatutvecklingen är det lätt hänt att man inte ser skogen för träden.

Vi har helt enkelt inte gjort de utbildningssatsningar som skulle krävas för att hålla jämna steg med den övriga världen.

Det är de facto inte speciellt svårt att identifiera det som ligger till grund för att Finland halkar efter. Vi har helt enkelt inte gjort de utbildningssatsningar som skulle krävas för att hålla jämna steg med den övriga världen. I själva verket har inga nämnvärda satsningar gjorts överhuvudtaget. Sedan 1990-talet har utbildningsresurserna stadigt gått nedåt, vi talar om nedskärningar i miljardklassen. Resultatet är helt i linje med det. Något annat skulle faktiskt vara en överraskning.

Undervisningsminister Anna-Maja Henriksson har sagt att resultaten bör tas på allvar och att regeringen satsar på utbildningen. Det som redan föregående regering (Rinne/Marin) gjorde var att man drog i handbromsen och den nedåtgående nedskärningsspiralen planade ut. Men inte såg vi heller då några utbildningssatsningar, och inte heller de ”satsningar” som regeringen nu aviserar kommer att kunna svänga den nedåtgående trenden. För det krävs nog ett lite tyngre artilleri.

Länge har vi levt på gamla meriter och haft en förhoppning om att trenden kanske kommer att vända. Nu är det dags att sätta punkt för den illusionen. Utvecklingen går givetvis att vända, men det kräver utbildningssatsningar av en helt annan klass än vad vi ser idag. Man får vad man beställer och vad man är beredd att betala för. Så enkelt är det.