När den här kolumnen skrivs är det fortfarande sommarlov, men det har hunnit bli augusti. Jag har inte riktigt hämtat mig från sommarfesten i helgen, och ni som var där vet vems fel det är… Tankarna vandrar mellan den stundande skolstarten och att summera sommaren, mellan att försöka minnas allt jag skulle komma ihåg och att komma ihåg allt jag skall försöka minnas.
Som för många andra innebär sommarlovet att jag byter klickande i Wilma och planerande av lektioner mot sommarsysslor som att klippa gräs och måla staket. Sommarsysslorna är enkla i sig, men skänker en förvånansvärd tillfredsställelse har jag noterat. Det känns helt enkelt bra när man klippt och målat klart. Jag tror att den här tillfredsställelsen kommer sig av att man ser ett konkret resultat. Det finns en tydlig början och ett tydlig slut på arbetet – gräset är kortare och staketet lyser vitt. Man är färdig och det syns att man arbetat. Man kan visa andra ett resultat.
I lärarvardagen är det väldigt sällan man kan peka på resultat och känna sig klar med sitt arbete. Det finns varken en början eller ett slut på lärarjobbet och eleverna blir ju liksom aldrig färdiga. Visst tar ett kapitel i läroboken slut, men då kommer nästa. Efter femmans mattebok kommer sexans. Och klickandet på Wilma har ingen ände.
Jag tror att det här är en bidragande faktor till att lärarjobbet kan kännas tungt. Man får inga kvitton på att allt jobb man lagt ner på att planera och genomföra lektioner lett till något konkret. Man kan få en känsla av att det man gör inte märks nånstans, att inget betyder nåt och att man inte gör någon skillnad. Man blir aldrig färdig, det finns alltid saker man inte hinner med och behov man förbiser. Man står på huvudet och trollar med knäna, men alla elever lär sig ändå inte allt.
Just därför behöver vi sommarlovet. Vi behöver ett par månader om året för att hinna skaka av oss känslan av otillräcklighet och få göra saker som ger oss en känsla av att vi faktiskt kan göra något från början till slut. Utan det skulle vi drunkna i tröstlöshet, hopplöshet och höga krav.
Ibland muttrar mannen på gatan om längden på sommarlovet och att vi lärare minsann inte skall beklaga oss över arbetsbelastning, lön eller gruppstorlekar när vi är lediga hela sommaren. Det kan vara svårt att veta hur man skall besvara ett sånt uttalande, men kanske kan man muttra tillbaka något om att vi behöver få tid att bli helt klara med något, så att det inte är vi själva som blir helt färdiga.
