Bara två kilometer från Karlstad centralstation stannar tåget. ”Vi har lite fel på ett säkerhetssystem”, säger konduktören. Vi har marginal, tänker jag.
Vi är elva, sju niondeklassare, två lärare och två forskare. På väg hem från en forskningsresa där eleverna mött svenska elever i en svensk skola och försökt förstå sig på grundskolan som en hybrid mötesplats. Gått i skolans kvarter, varit med på lektioner, intervjuat om telefoner och skärmar, jämfört skolvägar, mopeder och skolmat. Ätit pizza. Fnissat på rummet.
Vi har haft det bra.
Efter en timme backar tåget tillbaka till perrongen och jag vet att vi kommer att missa alla flyg. SJ fixar två taxin som ska köra oss till Arlanda. Jag ringer resebyrån och bokar nya biljetter. Vi tränger in oss i en liten sexpersoners bil. Chaufför Bashar, med långt skägg, fläta och gott humör.
När vi står incheckade i kön till säkerhetskontrollen kommer en av eleverna på att hans nya keps är borttappad. Kanske på McDonalds där vi åt lunch? Jag halvspringer med honom. Inte där. Kanske i taxin? Vi har inget kvitto men han hittar en bild av bilen i sin telefon där numret syns.
Vi ringer i rulltrappan. Bashar svarar inte men efter SMS kommer vi fram. ”Nej, jag har den inte tror jag, och jag är inte i Stockholm längre” säger han. ”Det gör inget, jag ska till Karlstad nästa vecka, han satt längst bak till vänster”, säger jag. ”Ok, jag skickar SMS” säger han.
När vi väntar på nya flyget plingar det. Kepsen är funnen. Vi är glada.
Veckan efter är jag tillbaka i Karlstad och ringer Bashar. Vi möts, jag får kepsen, vi tar en bild, skakar hand.
Själva projektet handlar bland annat om hur elever minns sin skoltid. Till mötet i veckan efter tåghaveriet har en av forskarna med sig ett citat av den svenska idehistorikern Sven-Eric Liedman.
Minnena, hur många de än är, utspelar sig mot en fond av glömska, skriver Liedman. Dessa minnen lyser upp glömskans stora mörker, ungefär som stjärnorna på himlavalvet en vinterkväll på landet, fortsätter han.
Jag åkte inte till Karlstad för att minnas en keps, och de möten den skapade, med eleven och Bashar och med mina egna många glömskor, uppredda och förlorade. Men man kan inte välja sitt mörker, eller sina stjärnor, eller hur de kommer att hjälpa en att hitta vidare. Man tittar upp och har man tur glimmar det någonstans. Av en keps, till exempel.
Den ska en bit ännu, den ligger i resväskan på hatthyllan, på det här tåget där jag sitter och skriver, och som än så länge går framåt.
