Den där känslan att inte vara tillräckligt bra, att inte räcka till, kryper upp till ytan igen.
Att vara den där motiverade läraren, som med ett leende på läpparna möter sina elever, känns tungt. Förändringstakten i undervisningsarrangemang har varit intensiv, orken tryter.
Perfektionist behöver jag inte vara enligt utbildningsstyrelsen, men läroplanen ska följas och min ork ska jag sköta. Tack för de uppmuntrande orden, tänker jag och gör mig redo för en dag bakom skärmen.
På dagens agenda har jag fortbildning, ja, även den biten ska genomföras. Med ett öga följer jag med föreläsningen då jag samtidigt svarar på samtal. I all hast ställer jag en fråga till föreläsaren. Smått irriterad på svaret, men låter det gå. Nej, den här fortbildningen var nog ingen höjdare. What was the point?
Jag tror att vi är många som känner oss stressade och slitna. Ur vårt ordförråd skulle vi gärna radera corona, distans, visir, munskydd och det där svåra ordet desinfektionsmedel.
Kamerorna blir allt oftare stängda då vi möts bakom skärmar. Väggen är nära, men vi biter ihop för vi ska finnas till för våra elever. Vem finns där för oss? Är det kollegan som borde visa oss omtanke? Eller är det rektorn som har ett ansvar för personalens välmående? Eller är det arbetarskyddsfullmäktige?
Oberoende av hur vi väljer att få hjälp och stöd så slutar det med att vi måste gå till oss själva. Vi behöver själv ta beslut och göra förändringar i våra liv för att orka med vardagen. Strömsötröjan, fågelbongning, skidåkning eller kanske den där extra kaffekoppen med kollegan kan göra vardagen lite ljusare. Att öka glädjen för andra kan även öka glädjen i ditt liv. Att ge en uppmuntrande god morgon-hälsning kan göra att din dag blir bättre.
Ibland kan det vara bra att ta en viss distans och se saker ur ett annat perspektiv. I en veckas tid har den tidigare nämnda fortbildningen snurrat på i min hjärna. Till sist inser jag att det var inget fel på fortbildningen, utan i en stressig vardag hade jag reagerat på ett annat sätt än normalt. Nyfikenheten och ivern hade ersatts med likgiltighet och negativism. Det är nu som en viss rädsla dyker upp, hur mången annan känner inte igen sig själv då arbetsbelastningen är hög? Hur ska det gå för utbildningspersonalen i den alltmer föränderliga skolvardagen? Långvarig stress kan få förödande konsekvenser för kroppen. Risken är överhängande att vi har en utbildningspersonal som tänjer sig till bristningsgränsen och när coronapandemin är över faller de ihop.
Arbetsgivaren bör ta sitt ansvar, välbefinnandet i arbetet bör prioriteras. Uttryck som tack det här gjorde ni bra eller det här fixar vi tillsammans känns som klichéer. Konkreta insatser som en ökad personalresurs i form av elevhandledare, kuratorer och psykologer behövs för att avlasta en del av lärarnas börda. Lärarna behöver få koncentrera sig på sitt kärnuppdrag, att genomföra undervisningen. Otydliga direktiv från beslutsfattare skapar också frustration. Vi behöver få klara anvisningar och begripliga uttalanden över vad som gäller för utbildningssektorn i rådande coronapandemiläge.
Att leva i ovissheten om vad morgondagen för med sig tär på oss alla. Vårt välmående är delvis beroende hur vi tolkar en situation samt vilken resiliens vi har. Vi behöver inte ändra hela vårt liv för att må bättre, men kanske att göra något nytt kan ge oss en mer meningsfull vardag. Med tacksamhet läser jag brevet jag fick på posten, någon såg mig. Jag hoppas att någon ser dig idag, ger dig positiv energi i din strävan framåt. Må det gå väl för oss!
Jeanette Lindroos
Pargas, ledamot i styrelsen för FSL
