På Island ordnades nyligen Nordisk kommitté-konferensen där förbundet Hem och Skola deltog. Efter konferensen skrev HoS styrelsemedlemmen Anders Vahtola i HoS:s bloggen: “Vi klarar inte målen vi ställde före pandemin”, där han tar bland annat upp att Finland har Nordens blickar på sig. Det förväntas att vi har svaret på frågan hur man ska göra för att få nöjda elever, engagerade föräldrar och motiverade lärare inom skolvärlden. Han ställer den mycket relevanta frågan om vi har svaret?
Ska vi hitta svaret så behöver vi framför allt bättre samarbete mellan skolan och föräldrar. Eleverna behöver sina föräldrars och lärares stöd och uppmuntran. Vi vill alla barnens bästa, tillsammans kan vi hitta vägen för en lyckad skolgång. Detta kan vara utmanande om inte det finns tillräckliga resurser eller om vi har svårt att lyssna in och förstå varandra. Vårdnadshavare är vårt största stöd men samtidigt kan de också vara en av våra största kritiker. Ett öppet diskussionsklimat är viktigt där alla parter respekterar varandra. Inte endast barn behöver omtanke och känslan att blivit sedda utan även vuxna. Tyvärr glömmer vi ibland bort detta i vårt höga arbetstempo som vi har i samhället.
Samarbetet med olika parter är viktigt och kan se ut på olika sätt, men hur ska det se ut i framtiden? Jag tror inte det är tillräckligt att vi informerar hemmen via Wilma, har allmänna föräldramöten och för utvecklingssamtal. Vi behöver föra diskussioner på en djupare nivå om hurdan utbildningen ska vara och vilka värderingar ska råda. I dessa diskussioner har Hem och Skola-föreningarna en mycket viktig roll. Vi behöver bli bättre på att tydligt förmedla för våra elever och vårdnadshavare vad vi önskar av dem. Ingen kan läsa andras tankar eller förstå vad andra behöver utan kommunikation. Likt våra egna gränser har också skolan gränser vilka vi för att trygga vårt välmående inte kan förhandla om. Gränser och överenskomna åtgärder vid överträdelse bör respekteras för en trygg arbetsmiljö. Frågan är dock om vi har tillräckliga förutsättningar för att bygga upp en trygg skolmiljö med de medel vi idag har att ty oss till. Till exempel är vi många som tycker att telefonanvändning bland äldre elever har gått till överdrift. Detta påverkar elevernas skolgång och vår arbetsbild negativt. Telefonen ger visserligen också en viss trygghet och är ett hjälpmedel i undervisningen, men kanske det skulle vara dags att våga satsa på telefonfria skolor?
Det finns också en oro över hur samarbetet med välfärdsområdena kommer att bli. Redan nu råder det brist på skolkuratorer och skolpsykologer. Barn upplevs mera utagerande och många ungdomar mår dåligt. Vi har hem som stöder sina barn väl på alla sätt, men det finns även hem som behöver handledning och hjälp för att klara av vardagen. Samarbetet mellan skolan och den sociala sektorn behöver i flera fall bli bättre om vi ska kunna hjälpa våra elever. Skolans personal har stor förståelse för barns svåra livssituation, den anpassar undervisningen och gör vid behov barnskyddsanmälningar, men ändå upplever flera att inget blir bättre. Det är svårt för en människa att se en annan lida, känslan av otillräcklighet och maktlöshet skapar stress och oro. Då vi inte vet eller konkret ser att barn och deras familjer får hjälp minskar tilltron till sociala sektorns hjälpande förmåga. Skolans personal kan uppleva att de blivit helt lämnade ensamma med alla problem, deras välmående påverkas. Vi behöver öppna upp tystnadsplikten och öka ett mera konkret samarbete med socialen så att vi kan bättre stöda barnet. Troligtvis skulle vi alla må bättre av det.
Därtill behöver vi fortsättningsvis diskutera med beslutfattare för att komma fram till hurdan skola vi ska ha i framtiden. I nuläget råder en ganska negativ syn och uppfattning om hur dagens skola är. Vi ska inte sticka under stolen med sanningen att lärare är överarbetade, det är lärarbrist och en del lärare vill byta bransch, eller det faktum att skolfrånvaron bland elever ökat, men ska vi få trenden att vända behöver vi också bli bättre på att berätta vad som är bra inom utbildningen. Våra solskenshistorier behöver också få utrymme i massmedia.
Vi kan välja hur vi reagerar på det som sker inom skolvärlden. Vi kan bestämma våra gränser vad vi går med på. Vi kan påverka hur framtidens skola ska se ut. Allt börjar från oss själva, men vi behöver hjälp på vägen för att lyckas. En jämlik, allmänbildande skola där elever och personal mår bra kräver resurser av olika slag. Allt kostar, är vi beredda på att satsa på utbildningen i Finland?
Jeanette Lindroos
Styrelseledamot, FSL
