Det overkliga håller på att bli verkligt. Nya direktiv, använd handsprit, städa intensifierat, håll distans, begränsa, sekvensera raster, förordna toaletter och ingångar till specifika grupper. Tankarna snurrar, trötta blickar möts via skärmar. Vår förmåga till snabba förändringar sätts på prov igen. Vi ska tillbaka till skolan, men tillbaka till vad? Det nya normala?
Enligt Utbildningsstyrelsen är den period som återstår av närundervisningen viktig med tanke på elevernas välbefinnande och sociala relationer. Får man den nyttan som man förväntar sig eller är det snarare ett sätt att undvika kulmineringen av problem i vissa hemförhållanden som snarare tillhör socialsektorn? Eleverna återvänder till en skolvärld med fysisk distansering och höjda hygienkrav samt obeprövade undervisningsarrangemang. Under kommande period ska elevernas kunskaper också kartläggas. Frågan är om allt detta är bra för elevernas välbefinnande. Uppfylls förväntningarna?
Vi vet inte hur det nya normala ser ut i framtiden, men vi ska vara beredda på att förändra vårt arbetssätt till det som då råder. Vid snabba förändringar behöver vi vara kreativa för att hitta nya lösningar. Vi kommer att behöva fortbildning, men vi behöver vara flexibla gällande arbetsmetoder och arbetstid.
Enligt min mening kommer rektorernas roll att lyftas fram, det blir allt viktigare att se sin personal och vara lyhörd för hur personalen reagerar vid förändringar. Det är väsentligt att ingjuta ett positivt tänk om en bättre framtid. I skrivande stund har vi distansundervisning, en beundransvärd insats har gjorts av skolans personal och tutorlärare. Nätverk av olika slag är viktiga. Nätverk som tutorlärare och distansundervisning i Svenskfinland har utgjort är en betydande kunskapskälla. För att garantera mångsidiga utvecklingsmöjligheter för lärare behövs tutorlärare.
Vid otrygga tider ökar intresset för fackförbunden, vilken roll har de i det nya normala? I krisen som pågår är det många med låga löner som genomför värdefulla arbeten. Det är långa arbetsdagar och föränderliga arbetsvillkor, vilka kan i värsta fall vara det nya normala.
Fackförbunden behöver arbeta för att det arbete medlemmarna gör även ersätts. För lärarnas del behövs ett nytt arbetstidssystem och ett lönetillägg vid drastiskt förändrade arbetssituationer.
Fackförbunden behöver också förstärka och utveckla koncept hur medlemmarna ska orka med sitt arbete. Informationsgång är a och o i en kris, och bör ske effektivt via många kanaler till medlemmarna. Den kommunala undervisningssektorn är nu utan tjänste- och arbetskollektivavtal.
Vi är värda löneförhöjning och att bli av med kiky-timmarna. Tack och beröm räcker inte i längden. I en krissituation bör fackförbunden visa en solidaritet och tänka längre än sin egen navel. Tillsammans löser man en kris.
Framtiden vet vi inget om, men sannolikt kommer det nya normala att fortsätta en längre tid än vi kan föreställa oss. Vi ska leva i nuet, se glädje i vardagen och visa kärlek till dem vi har omkring oss. Det kostar inget att visa värme och uppskattning. Vi har fantastiska lärare och rektorer i Finland, tillsammans fixar vi utmaningarna med den nya normala skolvärlden.
Jeanette Lindroos
Kandidat i FSL:s ordförandeval
