Min arbetsväg föranleder alltid mycket diskussion. Jag bor på ön Simsalö i Sibbo skärgård och jag jobbar på Grundskolan Norsen i centrum av Helsingfors. Det går ingen bro till Simsalö utan jag kommer med båt eller svävare varje dag till fastlandet och sedan kör jag bil.
Från Simsalö till Gumbostrand är det ca 2,5 km. Det är ca 30 kilometer från Gumbostrand till Unionsgatan 2 och den här sträckan tar mig ca 1,5 timme ena vägen. När jag sökte jobbet som biträdande tjänsterektor var det många som frågade hur jag hade tänkt med arbetsvägen och helt ärligt, det hade jag inte alls tänkt på. Jag ville ha det jobbet och arbeta med nya utmaningar och det var det jag tänkte på.
Sedan slog eftertankens kranka blekhet till och jag insåg att jag sitter 3 timmar varje dag i bil och båt.
Men när jag väl kom i gång med jobbet så var det en hel del telefonsamtal som skulle ringas och särskilt till vårdnadshavare och till olika instanser och samarbetspartners. De telefonsamtalen tog jag alltid i bilen på väg hem och det som jag märkte var att det var mycket lugnare samtal i bilen än när jag satt i kansliet och ringde. I kansliet var det ändå alltid någon som knackade på dörren eller stack sig in. När jag satt i bilen hade jag lugn och ro att prata.
Till en början körde jag till en metrostation och lämnade bilen och tog metron till stan men i metron var det omöjligt att ringa alla samtal. Dessutom tog det längre tid och jag har alltid en båttidtabell att passa.
Vi har en turbåt ut till Simsalö. Varje dag startar den kl. 6.50 från Simsalö och tillbaka igen kl.17.15. Man kan ju tänka sig att det är jobbigt och det är det ibland men man får också en bra rutin när båten går samma tid alla dagar.
På vintern åker jag svävare. Lite utmanande att bara ta sig till den allmänna bryggan därifrån svävaren går. Just nu är det väldigt mycket snö och snön tynger isen så att vattnet stiger upp och lägger sig mellan snön och isen. Så de senaste veckorna har jag plumsat en halv kilometer i snöblandad issörja även om termometern visat -20. Då gäller det att ha stövlar som håller både väta och kyla. När det dessutom blåser ibland ute på isen så är Stormskärs Maja-stämningen inte långt borta.
Många är historierna om ovanliga dagar då åskan dundrar och man mellan blixtarna försöker komma till båten, dimma som överraskar, svävare som går sönder. Där sitter man bland vårisflaken och hoppas att chauffören får i gång den igen, järnbåten som skuffar sig igenom isen och inte kommer längre. Ut med hönsgången till isen och så får man fortsätta till fots.
Sedan är det en annan femma att Gumbovägen i Sibbo ofta är mycket välplogad till skillnad från Unionsgatan som ibland är värre än en åker. Men inte en enda dag hittills har vädret hindrat mig från att komma på jobb.
På min arbetsplats har jag delat med mig av otaliga historier och mina arbetskamrater brukar trösta sig med ett mantra där de cyklar hem i regnet, eller skottar fram bilen, att Clara har det värre, Clara har det värre. Och det känns ju bra, att kunna lätta på någon börda av dagens slitsamma jobb.
