Inger Damlin

För mycket snack och för lite verkstad

Det är tidig morgon i ett gym i Böle. Mellan serierna av knäböj blir det paussnack med aktiva och engagerade FSL:are. Vi diskuterar THL:s skolhälsoenkät och de verkligt dystra siffrorna kring hur barnen och ungdomarna mår idag. Allt fler kämpar med utmattning, ångest och känslan av att inte duga.  

Vid frukosten blir det läge att plöja genom dagens tidningar. OAJ:s senaste undersökning visar på ökad arbetsbelastning bland lärare och rektorer och att sex av tio har övervägt branschbyte. Trenden har blivit mer akut i pandemins svallvågor. Lärare har tvingats ställa om gång på gång och kontinuitet och trygghet i arbetsvardagen har saknats. De bristande stödfunktionerna i kombination med allt sämre välbefinnande landar förr eller senare i lärarens famn som ytterligare en uppgift att ta itu med.    

Samhället erkänner problemet men när det kommer till konkreta åtgärder som verkligen gör skillnad är vi långt från där vi borde vara. I den här frågan är det tyvärr “mycket snack och lite verkstad” och beklämmande är att vi då och då konfronteras med dem som bagatelliserar elevernas och studerandenas mående och förminskar personalens upplevelser av situationen.   

Vi befinner oss i ett akut läge kring stödfunktionerna i skolan där beslutsfattarna måste börja beta av punkterna på åtgärdslistan. För att komma framåt krävs mera än tillfälliga åtgärder. Visst är det fint med statliga coronapengar men det räcker inte, summorna är av den storleken att det känns som att någon främst försöker döva sitt dåliga samvete. Vi behöver en långsiktig och synnerligen målmedveten plan.  Vi måste öka lärartätheten så att det finns mera konkret tid för att se elever och studerande.  

Vill vi fortsätta att prata om kvalitativt god utbildning så måste lärares och rektorers arbetsvillkor granskas där lön och belastningsfaktorer är en centrala delar. Gör vi inte det riskerar vi en flykt från undervisningsbranschen, varningsklockorna ringer redan högt.   

Senaste artiklar