Ok, säger det direkt: Distansundervisning fungerar ej i längden som ensam undervisningsform. Den som påstår det, ljuger (för sig själv) eller jobbar med fel yrke.
Vi är många som säkert tycker (och det bevisar också FSL:s enkät) att det under dessa veckor gått förvånansvärt bra på olika sätt, men ju längre tiden lider börjar man märka sprickorna. Vad vi märker är (speciellt med främmande elever) att distansen till eleverna växer, vi ”ser” dem inte på riktigt, vi uppnår inte den dialog som på riktigt behövs. Vissa elever sjunker in en dvala och har svårt att koncentrera och motivera sig. Andra klarar det bättre men det krävs en ganska stor kraftansträngning och förmåga till fokusering och koncentration, som i och för sig inte är dåliga förmågor att öva. Och så blir det helt enkelt tröttsamt i längden. Det visade ju också enkäten. Arbetsbördan har blivit större. För alla. Visst, man slipper stöket (även eleven) och det disciplinära men det är en klen tröst.
Vi har säkert också alla lärt oss ett och annat digitalt knep som kan vara utmärkt att kunna. Och som man med förnuft i lämpliga portioner kan använda sig av i framtiden. Men det är farligt att börja tänka att detta ”påtvingade” digitala skutt helt och hållet skulle ersätta det vi tidigare hållit på med. Risken finns nog att någon, i den mycket utmanande ekonomiska situation som kommer att råda framöver i kommunerna, kläcker inbesparingsidén att införa en betydligt större del distansundervisning med orden ”det gick ju så bra”.
Risken finns nog att någon, i den mycket utmanande ekonomiska situation som kommer att råda framöver i kommunerna, kläcker inbesparingsidén att införa en betydligt större del distansundervisning med orden ”det gick ju så bra”.
Som undervisningsministern sade i föregående nummer av Läraren så har det funnits många utmaningar kring distansundervisningen och att pausen, ifall man inte skulle ha öppnat skolor alls, faktiskt hade blivit fem månader lång! Har faktiskt varit lite häpen över hur kraftigt vår moderförening OAJ gått ut med att vara mot en öppning (av småbarnspedagogik och grundskola). Inom vår egen förening är vi ungefär tudelade.
Frågan är inte svartvit. Vissa praktiska utmaningar kommer säkert att finnas, det går inte att förneka. Men som undersökningar i skrivande stund antyder är inte skolor smittohärdar så som många vill påstå. Och så här gör man också annorstädes i Europa. Men man måste förstås noggrant följa med situationen och kanske fatta ett annat beslut om något nytt dyker upp.
Det här var min tredje kolumn i Läraren. Som ni märker skräder jag sällan orden. Det har varit kul att skriva. Vi ses antingen här på nytt eller någon annanstans. Tack för responsen och trevlig sommar!
