Inger Damlin

Bortom pandemin väntar kanske ännu större utmaningar


Sloganen ”Lärare tänker framåt” sitter verkligen rätt just nu.  

Nu är det hög tid att tänka på följande steg för att vara rätt utrustade med stödfunktioner i skolorna den dag då vi kan lämna pandemin bakom oss. I skrivande stund pågår närundervisning, distansundervisning och till och med strömmad undervisning. Det är en exceptionell tid vi lever i.  

Enligt Nationella centret för utbildningsutvärderings (NCU) pinfärska undersökning är det uppenbart att de exceptionella förhållandena har haft stor inverkan på elevers och studerandes välbefinnande, och i förlängningen naturligtvis också på lärandet.  

Att studierna har upplevts som psykiskt belastande och påverkat orken samt studiemotivationen kommer knappast som en nyhet för någon. De flesta experter konstaterar nu självsäkert att i höst behövs resurser för att stöda barn och ungdomar i våra skolor. Men vad innebär det att stöda?   

Att erbjuda elever och studerande möjligheter att med låg tröskel kontakta elevhälsan är en stödåtgärd. Att utveckla metoder för effektiv identifiering av problem som också ska säkerställa att alla elever nås är en annan form av stöd. Men det räcker ingalunda till.  

Bristen på närundervisning och handledning har skapat ett stödbehov av sällan skådad kaliber och alla varningsklockor ringer högt nu. Att inte träffa eleverna och studerandena mer än sporadiskt gör det omöjligt att fånga illamåendet och bryta skolfrånvaron. 

De flesta grubblar nu över hur elever och studerande kan få det stöd som de har rätt till.

Under hela pandemin har det ställts höga förväntningar på att lärare ska tänja sig till max och försöka “fixa situationen”. Vi kan under inga som helst omständigheter fortsätta så.  Lärarna måste ha hanterbara undervisningsgrupper och lärartätheten bör vara tillräckligt hög för att kunna verkställa läroplanen. Först då kan vi säkerställa att varje elevs behov av handledning och stöd tillgodoses i vardagen. Det är till exempel omöjligt att göra någon skillnad i överstora elevgrupper. 
 

En utomstående kan lätt få uppfattningen att om en skolenhet får tillräckligt många stödtimmar eller resurstimmar och tillräckligt många psykologer och kuratorer så löser det sig. Beklagligt nog är läget mera komplext än så. I tider av motivationsbrist tas inte nödvändigtvis det stöd som erbjuds emot. 
Det krävs en konkret, bindande och långsiktig plan för välbefinnandet i skolan, att steg för steg reparera den psykiska och sociala hälsan och de kunskapsluckor som pandemin fört med sig. Vi behöver resurser och förståelse för att det kommer ta tid att bygga upp förtroendet, relationerna och motivationen bland våra elever och studerande igen.