“Vi borde ta upp psykisk ohälsa mera i skolan!” hör jag en politiker säga inför vårens valrörelse. Och jag tänker: borde vi verkligen det? Jag är nämligen skeptisk.
Missförstå mig inte, ungdomars välmående är mycket viktigt för mig och jag välkomnar en samhällsdebatt om ungas hälsa. Men i klassrummen? Är det verkligen där vi ska tala mera om ångest och depression? Är det verkligen lektioner i kommunikativa och emotionella färdigheter i skolan som hjälper våra elever? Jag tycker att vi i stället kunde se på bildningen som ett medel att stärka ungdomars resiliens och öka deras välmående.
Genom att ge eleverna kunskap om omvärlden, lära dem att förstå historiska samband och hur fenomen och företeelser hänger ihop kan vi förmedla inte bara kunskap och bildning, utan även hopp för framtiden. Och förstås en känsla av kontroll och makt över det egna livet!
Det är vanligt att vi lärare uttrycker att vi vill koncentrera oss på att undervisa, att vi inte är vare sig psykologer eller terapeuter. Jag är dessutom övertygad om att det är genom att göra det som vi är bäst på, det som vi är utbildade till, som vi mest hjälper våra elever.
En elev som fått lära sig hur musklerna reagerar efter hård fysisk ansträngning vet att träningsvärken efter styrketräningen på veckans gymnastiklektion är ofarlig och till och med välkommen. En annan som är spänd inför den muntliga presentationen och får veta att det är en helt normal reaktion att pulsen rusar och handflatorna blir svettiga kan ta nervositeten med större ro. Klimatångesten kan stillas genom undervisning om teknikens möjligheter att genom innovationer skapa nya lösningar för hållbara drivmedel, biologin ger hopp om nya behandlingsmöjligheter för svåra sjukdomar. Kännedom om hur demokratier och samhällen fungerar och har fungerat genom tiderna ökar elevernas förståelse för sina egna möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.
Jag högläser “I taket lyser stjärnorna” för mina elever. Jag gråter varje gång vi kommer till kapitlet när mamman dör. En tid försökte jag undvika det, numera bejakar jag det. Jag tänker att det är mitt sätt att lära att känslor får ta plats och att sorg får synas. All denna erfarenhet om hur världen och människan fungerar finns hos oss lärare. Vi lär ut den i våra möten med eleverna och genom att ge vidare den kunskap och bildning vi besitter. Vi kan lita på just den förmågan att stärka elevernas välmående.
