Vardag igen. För ändamålet lämpliga kläder ligger utlagda och strategier för alla kända kritiska punkter gör sig redo.
Gå snabbt till lunchen så det finns sittplats bland de andra, men gå inte så snabbt att du är först. Placera maten på tallriken på ett sätt som inte avslöjar att du har tagit ett minimum av det mesta. Titta lagom mycket på den som pratar och skratta när de andra gör det, men inte så högt som igår. Skratta även om det inte är roligt. Eller nicka. Undvik att prata om det du helst vill prata om, för det blir lätt för mycket. Fråga hellre. Fråga, nicka. Nicka, le. Ta inte upp för personliga saker.
Laptoppen är laddad för det viktiga tittandet in i den som ska ske under rasterna. Den är redo för skrivandet av ett dokument som verkar viktigt och ser ut som andras, men är bara hennes egen hemlighet. Silverringen med den lösa kulan är på. Det känns skönt när kulan med tummens hjälp snurrar varv efter varv på långfingrets undersida medan ingen ser. Idag äntligen prov. Äntligen tystnad. Äntligen inget annat än ett enda tydligt fokus, om det inte var för fläkten.
Om självklarheter är obegripligheter eller om det förhåller sig tvärtom beror till stor del på om vi som individer tillhör den majoritet som anger normen eller inte. Önskan om att vara norm(al) verkar särskilt stark hos flickor och kvinnor, enligt vad vi vet om bland annat maskering av autistiska drag. För varje flicka som får diagnosen autism får fyra pojkar densamma, och bland dem som har en högre begåvning än genomsnittet går det nio diagnostiserade pojkar på varje diagnostiserad flicka. Det är många.
En individ med autism och starka intellektuella resurser kan ha god förmåga att veta vad som förväntas av henne och på många sätt lyckas väl i livet. För varje framgång är förväntningarna minst lika höga inför nästa etapp som de var inför den föregående, från både hennes själv och från omgivningen. Det riskfyllda är att ingen förmår göra rätt beräkning av helhetens ökande last, för varje känslo- och tankeprocess som föregår varje avvägt vardagsbeslut är dold för omvärlden och en del av normen för den enskilde, som aldrig har gått i någon annans skor.
Bara hon själv lever med den utmattning en lyckad dag kostar. Bara hon vet vad som skrivs i ett parallellfönster på laptoppen när hon kraftsamlar inför nästa akt.
”Läraren som var en bluff.”
Sedan avklär hon sig dagens normkostym innan hon kryper ner i sängen som en boll och ligger där tills det mörknar även utanför. Det var ingen som genomskådade henne idag heller.
