Pia Rehn Bergander

Att själv vara en paradox man inte förstår sig på

Astrid ska på en tre dagar lång biltur till Kiruna. Enkel väg är det 173 kilometer. Bilen drar 1,2 l/mil och bensinen kostar 8,75/l. Hon planerar att sova borta två nätter. Boendet kostar 420 kr/natt och hennes matkostnad kommer att bli 120 kr/dygn. Astrid har 1300 kr att använda. Kommer pengarna att räcka?

Den uppgiften var väldigt svår för en 12-åring som annars ansågs ha en påtaglig fallenhet för bland annat matematik. Ojämnheten i elevens förmågor förbryllade skolan. Var det ändå uträkningarna som gjorde just den här så svår? De många parametrarna? Läsförståelsen?

Ingetdera, skulle det visa sig, men om man inte hör en tystlåten elevs tankar är det lätt att tro att de förmågor den är tänkt att träna eller pröva brister. Kanske sitter eleven bara där, utan att komma igång och utan att be om hjälp.

För eleven i sin tur känns sådana situationer antagligen välbekanta, och kanske även förknippade med att ställa ”onödiga” frågor. Det kan vara obehagligt att fråga, för det kan ju hända att man är den enda som inte har förstått något uppenbart den här gången heller.

”Hur kan bensinen vara så billig?”

”Hur mycket bensin hade Astrid från början? Tanken var väl inte helt tom?!”

”Den tredje dagen kommer hon ju hem, så då kan hon äta hemma… eller vänta, är det dygn eller dagar de menar? Jag fattar inte. Det står ju olika.”

Det som är för åldern förväntat på det logiska planet blir en elev med hög begåvning sällan utmanad av. Däremot kan den intellektuellt allra starkaste eleven i klassen samtidigt vara den som har svårast att få ner sina tankar i skrift. Den som resonerar långt över förväntad nivå i samhälleliga frågor kanske av oklar orsak inte klarar hela skoldagar. Samma elev kanske också i tysthet överanalyserar uppgifter som är avsedda att vara raka i sin utformning, och då kan slutsatsen bli som vid exemplet ovan:

”Den här frågan är helt omöjlig, för allt beror ju på.”

Det är svårt att vara en paradox man inte ens själv förstår sig på, men de kallas dubbelt exceptionella (2E) i alla fall, eleverna som kan så mycket mer än de klarar.