– Jag säger rent ut att det här är ”boulevard of broken dreams” Om man kommer hit för att testa vad man kan få för löneförhöjningar så är det nog en tight linje som gäller, säger Sajavaara.
Att det är en återhållsam linje som gäller med Anu Sajavaara vid rodret på Bulevarden fick journalistkåren genast erfara. I stället för utlovat morgonkaffe var det vatten som gällde. Och det är samma linje för de arbetsmarknadsparter som prövar lyckan hos riksförlikningsmannen. På en direkt fråga om man vid Bulevarden kan få löneförhöjningar utöver den allmänna linjen duckar Sajavaara.
– Jag spekulerar inte i hur löneuppgörelserna kommer att se ut. Det viktiga är att parterna hittar varandra och den lönenivå som gör att man kan nå en lösning, säger hon.
Riksförlikningsman Anu Sajavaara (57) började på sitt nya jobb i början av augusti. Juristen Sajavaara har en lång erfarenhet, närmare bestämt 23 år, av arbetsmarknadsfrågor. Hon kommer närmast från servicebranschens arbetsgivarförbund Palta, men har också tjänstgjort vid olika ministerier samt haft internationella uppdrag. Hon efterträdde Vuokko Piekkala som fått utså den del kritik och inte heller sökte en fortsättning.
Stormig höst att vänta
Det kan komma att bli bråda dagar för Sajavaara på Bulevarden framöver. Vanligtvis medlar riksförlikningsmannens byrå årligen i ett 20-tal arbetsmarknadskonflikter, nu är man redan uppe i 24. Och det blir med all sannolikhet fler. Det osäkra världsläget, främst kriget i Ukraina men även andra geopolitiska spänningar sätter sina spår i arbetsmarknadsförhandlingarna. Också risken för en ny coronavåg samt hotet av en ekonomisk recession gör läget utmanande.
– Vi har en intressant, men blåsig vinter framför oss, konstaterar Sajavaara.
Offentliga sektorns avtal försvårar förhandlingarna
De flesta branscherna har ett avtal till 2024, och höstens förhandlingar handlar långt om nivån på nästa års löneförhöjningar. En ny krydda i arbetsmarknadssoppan är det faktum att det avtal som kommunsektorn nådde i juni är knuten till den lösning som exportsektorns står i beråd att förhandla fram. Enligt kommunbranschens avtal skall man nämligen få samma löneförhöjningar som exportindustrin under 2023, men utöver det har kommunsektorn ett löneutvecklingsprogram som ger ca 1 procent per år. Att den offentliga sektorn plötsligt sitter i förarsätet är vi inte vana med i Finland och Industrifackets ordförande Riku Aalto menar att det i praktiken innebär att han nu förhandlar för kommunsektorns del, och att det kommer att innebära lägre löneförhöjningar för hans medlemskår. Kopplingen finns där och det gör det utmanande för den privata sektorn, konstaterar Sajavaara.
– Det här är en ny situation och visst påverkar det förhandlingarna. Frågan är ändå i avtalsparternas händer.
Fortlöpande förhandlingar
Anu Sajavaara återkommer flera gånger till att hon gärna vill bidra till att arbetsmarknadssystemet utvecklas i Finland. Enligt henne är en tusedollarsfråga hur man i kollektivavtalen kunde bygga in mekanismer som innebär att man kan reagera på förändringar som sker under avtalsperioden. Den skulle vara väsentligt i en snabbt föränderlig värld. Det finns medel menar hon, exempelvis genom lokala avtal men också genom en förgående förhandlingskultur, dvs att man inte bara för samtal då när avtalen håller på att löpa ut och diskussionsklimatet måhända är lite inflammerat.
– Vi måste i större utsträckning fundera på hur vi kan försöka behärska de förändringar som sker på arbetsmarknaden. Vi borde komma ifrån tankesättet att den egna intressebevakningen bygger på ett motsatsförhållande till den andra parten. Man kunde samarbeta mera, vi sitter ändå i samma båt. Jag hoppas att jag med min egen person kan bidra här.
Text och foto: Mattias Fagerholm
