Därför strejkar lärarna

Strejk mars 2022

Lärarna har inte strejkat på 38 år. Nu är det ändå dags. Tidningen Läraren listar tre orsaker till varför strejken är ett faktum i tio städer.

Löneutvecklingen

En orsak till att lärarna går i strejk handlar givetvis om lönen. Den offentliga sektorn halkar efter den privata sektorn i löneutvecklingen. Orsaken till att gapet växer hänger ihop med att det inom den privata sektorn finns löneglidningar, dvs löneförhöjningar utöver de avtalade förhöjningarna.

Det finns nu ett uppdämt krav på löneförhöjningar inom den offentliga sektorn. En orsak till frustrationen över löneutvecklingen bottnar i det så kallade konkurrenskraftavtalet (kiky) som regeringen Sipilä drev igenom 2016. Det innebar förlängd arbetstid, beskuren semesterpeng och att löneförhöjningarna lades på is. Löntagarorganisationerna hade svårt att svälja avtalet, som skulle förbättra Finlands konkurrenskraft. Man framhöll att den kvinnodominerade offentliga sektorn fick bära en oskäligt stor börda.

Under senaste kommunala avtalsrunda för två år sedan förpassades kiky-begreppet till historien. Kiky-timmarna försvann, låt vara att den förlängda arbetstiden nog satte sina spår i alla branscher även i den kommunala sektorn. Arbetstagarorganisationerna upplever att man inte kommit upp ur den lönesvacka som kiky-avtalet innebar.

Det som man inte lyckades enas om för två år sedan var ett flerårigt löneutvecklingsprogram. Också i denna avtalsrörelse är det en av tröskelfrågorna för samtliga kommunala löntagarorganisationer, och en av de stora stötestenarna i förhandlingarna.

Med ett löneprogram vill lärarfacket OAJ på sikt knappa in på den privata sidans löneförsprång. Men det är också ett sätt att få lite mera svängrum för att kunna göra så kallade textförändringar i lärarnas tjänstekollektivavtal UKTA. Textförändringarna innebär i regel alltid någon from av kostnad och äter lätt upp en stor del av den allmänna löneförhöjningen.

I huvudstadsregionen har en klasslärare en grundlön på 2771,35 euro/per månad. Det är alltså fråga om ingångslönen för en nyutbildad klasslärare. I Helsingfors med omnejd är boendekostnaderna höga och med den tilltagande inflationen kommer köpkraften de facto att minska.

Det finns farhågor om att undervisningssektorn kommer att tappa i attraktionskraft både när det kommer till att rekrytera nya lärare men också att behålla de nuvarande kvar i branschen. Antalet sökande till de finlandssvenska lärarutbildningarna minskade i vår. Samma trend är tydlig även på finskspråkigt håll. Och allt fler yrkesverksamma lärare överväger branschbyte. FSL:s kartläggning visade att en av tre klasslärare planerar byte av bransch.

Arbetsbelastningen

För en utomstående ter sig lärarnas avlöningssystem som snårigt. Lönen baseras på en undervisningsskyldighet, dvs hur många timmar som en lärare bör undervisa på veckobasis. En klasslärare har exempelvis en undervisningsskyldighet på 24 veckotimmar. Undervisningsskyldigheten har kritiserats för att vara både gammaldags och orättvis. På senare år har en mängd arbetsuppgifter tillkommit och bland annat dokumentationen har ökat avsevärt. Men de arbetsuppgifter som tillkommer syns i regel inte i lönen eftersom den huvudsakligen baseras på antalet undervisningstimmar.

Försöken att förändra på lärarnas lönesystem har stampat på stället. Grundorsaken är att det skulle innebära en tilläggskostnad för arbetsgivarsidan, men också på grund av en viss skepsis från lärarhåll.

Den medlemsundersökning som FSL lät göra visar på att arbetsmängden har ökat kraftigt de senaste åren. För många lärare är de facto den stora arbetsbelastningen viktigare än lönefrågan.  Det finns lärare som kan tänka sig en måttlig löneförhöjning förutsatt att arbetsmängden hålls på en rimlig nivå.

Ett frustrationsmoment inom lärarkåren är att man under de två senaste åren fått tänja sig då arbetsmängden varit ovanligt stor i och med coronapandemin.

Svag löneutveckling i kombination med ökad arbetsmängd är huvudorsakerna till den historiska lärarstrejken.

Avtalet

Ytterligare kan man tillägga att läget på det kommunala arbetsmarknadsfältet som helhet påverkar situationen. Vid det kommunala huvudavtalsbordet slår man fast tjänstekollektivavtalen för ca 420.000 löntagare. Det är med råge Finlands största avtalsbord och lönesumman är drygt 22 miljarder euro.

I regel görs ett huvudavtal där man kommer överens om de stora riktlinjerna, tex nivån på löneförhöjningarna och avtalsperiodens längd. För att man skall nå ett avtal krävs att samtliga avtalsparter godkänner avtalet.

Avtalsparterna är Fosu (Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade), JAU (Julkisen alan unioni), Sote (vårdfackens förhandlingsorganisation) samt Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT.

Det är alltså en för alla, alla för en som gäller. Om exempelvis Sote med vårdfacket Tehy i spetsen inte godkänner ett avtalsförslag innebär det att också lärarnas, som representeras av Fosu, står utan avtal.

I vårens avtalsrunda är läget tillspetsat. Vårdfacken Tehy och Super har deklarerat att man kräver ett löneprogram som i 5 års tid ger en löneförhöjning på 3,6 procent utöver de allmänna förhöjningarna. Med ett sådant krav stod det tidigt klart att en arbetskonflikt är att vänta, inte bara för vårdfacken utan också för de övriga kommunala löntagarorganisationerna.

Det är uppenbart att ett löneutvecklingsprogram av Sotes kaliber inte går att driva igenom utan konfliktåtgärder. Det är tveksamt om det är möjligt ens med hjälp av strejk och hot om massuppsägningar.

Vårdfackens rätt tuffa stil har fått återverkningar också på tex lärarna. Man sitter nämligen i samma avtalsbåt, och bör hitta en lösning som alla parter kan leva med.

Man kan spekulera i om det är möjligt att sluta ett avtal utan vårdfacken. Tehy och Super skulle gärna se ett eget avtalsområde för Sote-personalen. Från arbetsgivarhåll har man förhållit sig avogt till den tanken, men det är inte en omöjlig lösning.

Text: Mattias Fagerholm