Nordiska lärarorganisationers samråd (NLS) har granskat utbildningsfinansieringen i de nordiska länderna. Huvudfokus ligger på den grundläggande utbildningen. Rapporten visar på både skillnader och gemensamma problem. Den kanske mest alarmerande insikten är obalansen mellan uppdrag och förutsättningar – det vill säga gapet mellan krav och resurser.
Rapporten publicerades den 24 januari på Internationella utbildningsdagen men redan under NLS förbundsseminarium i Uppsala i höstas bjöds på några smakprov. Eirik Lund från norska Utdanninsförbundet konstaterade att de nordiska länderna till synes är rätt lika när det gäller utbildningsfinansieringen, men ju närmare man tittar desto större blir olikheterna. Lund är en av rapportens upphovsmakare.
Man kan kanske inte direkt tala om en gemensam nordisk finansieringsmodell, men visst finns beröringspunkter. En gemensam nämnare är att samtliga nordiska länder satsar förhållandevis mycket offentliga pengar på skolan. Skolan finansieras i huvudsak med skatteintäkter och styrs av nationella regelverk. I de nordiska länderna är också den kommunala friheten stor, den lokala handlingsfriheten och demokratin är något man värnar om. De utbildningspolitiska målen slås fast nationellt, och så faller det på kommunernas ansvar att förverkliga ambitionerna. Det sker med statliga pengar och egna kommunala skatteintäkter.
Oförutsägbar finansiering
Det är här som problemen tar vid. I exempelvis Norge får kommunerna ca 40 procent av sin finansiering från staten. Kommunerna har begränsade möjligheter att skaffa egna skatteintäkter. Men de kommuner som har den möjligheten, exempelvis de som har möjlighet att göra pengar på vattenkraft, är i sin tur stenrika. Det leder till en regional ojämlikhet. Utbudet skiljer sig stort trots det nationella kravet är att alla elever ska erbjudas samma sak. En norsk paradox är att staten tack vare sina oljeintäkter har hur mycket pengar som helst medan kommunerna ofta brottas en med svag ekonomi. Oljepengarna pumpas inte in i kommunerna.
I Sverige består ca 2/3 av kommunernas skatteintäkter av egna skatteintäkter. När man långt är beroende av egna skattepengar blir finansieringen ofta oförutsägbar.
– Det är väldigt sårbart och olyckligt med tanke på en långsiktig verksamhet, säger Eirik Lund.
Att kommunerna tvingas bära ett så stort ansvar för att förverkliga den nationella utbildningspolitiken motiveras ofta med att det är de som har bäst kännedom om de lokala förhållandena. I ett gemensamt uttalande efterlyser ändå NLS medlemsorganisationer, dvs de nordiska lärarorganisationerna, ett större statligt ansvar när det kommer till finansieringen av skolväsendet.
Alla nordiska länder ställer upp ambitiösa mål för skolan när det gäller likvärdighet och höga resultat. Samtidigt förväntas kommunerna, ofta med begränsade och ojämna resurser, bära huvudansvaret för att finansiera verksamheten. Mål och förutsättningar borde gå hand i hand, men i praktiken finns det ett betydande gap mellan dem, slår NLS fast.
De nordiska lärarorganisationerna menar att staten måste öka sin andel av utbildningsfinansieringen. Kommunerna, som bär det största ansvaret för skolans finansiering, klarar inte uppdraget själva, då de inte har de resurser som krävs för att möta de högt ställda nationella målen. Staterna måste ta huvudansvaret för att skapa stabilitet och långsiktighet i skolfinansieringen, skriver NLS i sitt uttalande.
Också i Finland har vi exempel på när den nationella ambitionsnivån inte möter förutsättningarna på lokal nivå. Tidningen Läraren har rapporterat om det utökade timantalet inom de lägsta årskurserna inom den grundläggande utbildningen. Det var den finska regeringens recept att råda bot på det usla finska Pisaresultatet. Men det har visat sig att många kommuner låter blir att utöka timantalet med motiveringen att man redan uppfyller minimistipulationen. För tillfället pågår också arbetet med att sjösätta reformen av stödet för lärandet. I lagstiftningen framhålls elevens rätt till stöd och elevens faktiska stödbehov ska ligga i fokus. Hur reformen förverkligas i kommunerna är sedan en annan femma. Öronmärkta pengar hör till ovanligheterna i Finland, det gäller i hela Norden.
Det största problemet är den oklara ansvarsfördelningen, menar Eirik Lund.
– Vem skall ställas till svars? Är felet statens eller kommunens? Alla skyller på alla, säger Lund.
Text och foto: Mattias Fagerholm
